Möt människan: Ty Rattie
Drygt halvvägs in i SHL-säsongen toppas poängligan av Linköpings Ty Rattie, som snittar strax över en poäng per match. Han är dessutom den enda spelaren i ligan som lyckats med bedriften att göra poäng i nio raka matcher den här säsongen. Hans egna förklaring till succén? Den återkommer vi till.
Ty Rattie kommer från en riktig hockeyfamilj. Tillsammans med pappa Rob, mamma Shauna och brorsan Taden bodde familjen i det lilla samhället Airdrie utanför Calgary i den kanadensiska delstaten Alberta.
– Alberta är verkligen en hockey hotspot, och du har nästan inget annat val än att börja spela hockey när du är liten, säger Ty Rattie och skrattar till.
– Min pappa är hockeytokig och spolade upp is på baksidan av huset. Hela familjen älskar hockey och för oss var det en högtidsstund när Calgary Flames spelade matcher, fortsätter han.
Flyttade utomlands som 14-åring
Som inbitet Flames-fan var Jarome Iginla och Miikka Kiprusoff idoler för Ty Rattie, som ofta var på plats i Saddledome, Calgary Flames hemmaarena. Det kom dock att förändras när han 14 år gammal flyttade från Airdrie till Portland i nordvästra USA.
– Portland Winterhawks draftade mig när jag var 14 år. Det var ingen vidare bra organisation vid den tidpunkten, men de hade precis anställt Mike Johnston och Travis Green som har väldigt gott rykte inom nordamerikansk ishockey. De kontaktade mig och berättade hur de såg på framtiden. ”Kan du lägga ditt förtroende hos oss”, frågade de. Det var ett stort beslut men jag packade grejerna och flyttade, berättar Ty.
– Det blev en stor omställning. Givetvis var det tufft att anpassa sig till den högre nivån på hockeyn, men framförallt tog det ett tag att vänja sig vid allt runtomkring. Det var några månader där jag hade en hel del hemlängtan, medger Ty som var inneboende hos en värdfamilj under sina fyra år i Portland.
Med tiden anpassade sig Ty Rattie till livet i sin nya hemstad, och 2011 uppfyllde han den första av flera barndomsdrömmar som han kommit att förverkliga under karriären – han draftades av St Louis Blues.
– Det var en otrolig upplevelse, minns Ty. Draften var i Minnesota och hela familjen hade åkt dit. Man drömmer om det hela livet, men tror ändå inte att det ska hända. Jag hade pratat med en del lag inför draften och hade väl en känsla av att jag skulle bli vald, men ändå är det helt surrealistiskt att höra sitt namn ropas upp och få skaka hand med en GM på scenen.
Tredje gången gillt
Draften var, som sagt, starten på en rad höjdpunkter Ty Rattie skulle få uppleva via ishockeyn. Säsongen 2012/13 var hans sista i Portland Winterhawks, och det blev något av ett drömslut på collegetiden för Ty Rattie.
– Vi hade gått till final två säsonger i rad och förlorat, men den säsongen vann vi. Finalen spelades i Edmonton, två timmar hemifrån, så jag hade familj och vänner på plats. Eftersom vi vann fick vi spela Memorial Cup som är en stor grej i Nordamerika. Även där gick vi till final, men förlorade mot Halifax med spelare som Nathan MacKinnon och Jonathan Drouin, berättar Ty.
Han själv utsågs till slutspelets MVP, blev uttagen till Kanadas JVM-lag och fick sitt första NHL-kontrakt.
– Det var en helt otrolig säsong och jag minns fortfarande ögonblicket när jag signerade kontraktet med St Louis. Jag satt i köket hemma hos mina föräldrar och det kändes verkligen stort, något jag kommer minnas för alltid.
Det var också med St Louis Blues Ty Rattie fick göra sin NHL-debut (den 11 april 2014 mot Dallas Stars).
– Jag spelade med farmarlaget Chicago Wolves och vi var i Iowa för bortamatch. På morgonvärmningen sa coachen åt mig att packa grejerna och åka till Dallas för att spela med Blues.
– Jag var nervös innan matchen, men samtidigt kunde jag njuta av upplevelsen och det är verkligen en stor grej att få spela i NHL. Jag är extremt tacksam för varje match jag fick göra i ligan, säger Ty.
– Jag minns speciellt en match med St Louis. Vi mötte Montreal, mina föräldrar och min flickvän var på plats och jag gjorde mål i den matchen. Det och att få spela i Saddledome som jag växt upp med att besöka som åskådare är häftiga minnen att ha med sig.
Spelade i samma kedja som Connor McDavid
Det blev knappt fyra säsonger i Blues organisation, där han mestadels höll till i AHL, innan Ty Rattie trejdades till först Carolina och sen till Edmonton Oilers. De två säsongerna i Oilers blev hans mest framgångsrika – vilket möjligen kan ses som en smula ironiskt.
– När jag växte upp i Calgary som Flames-fan var Oilers den stora fienden, samtidigt var det coolt att spela i den staden med den hockeykultur som finns där. Dessutom är det så nära Calgary att familj och vänner kunde se mina matcher så det var en grymt häftig tid, menar Ty.
– Sen var det så klart speciellt att få spela med spelare som Connor McDavid och Leon Draisaitl, lägger Ty till med ett leende.
Det blev totalt 98 NHL-matcher i tre klubbar innan Ty Rattie bröt upp från Nordamerika och flyttade till den europeiska ishockeyn. Första destination blev Lokomotiv Yaroslavl i Ryssland, och det fanns en väldigt god orsak till det.
– Jag ville inte ge upp NHL, men samtidigt vill man alltid spela där man har bäst förutsättningar att prestera. Coachen jag hade i Edmonton, Craig McTavish, lämnade Nordamerika och blev headcoach i Yaroslavl. Vi hade kontakt hela sommaren och det var en stor anledning till att jag åkte över till Europa.
– Han är en grym människa och för mig var det väldigt viktigt att ha honom där, fortsätter Ty. Det är en annan kultur i Ryssland och det tog tid att vänja sig. Men förutom Craig hade jag och min fru otrolig hjälp av Staffan Kronwall och Anton Lander som tog hand om oss.
– Staffan Kronwall var kapten och något av kungen av Yaroslavl, säger Ty och skrattar till. Vi bodde i samma lägenhetskomplex och var ofta uppe hos hans familj och åt middag. Hans son pratar svenska, engelska och ryska, det var häftigt att se.
Anton Lander tog Ty Rattie till Sverige
Om Craig McTavish var en stor anledning till att Ty Rattie tog steget över till Europa var Anton Lander en stor anledning till att han sedermera hamnade i Sverige. För efter ett klubbyte inom KHL (till Torpedo Nizhny Novgorod) och en pandemiavkortad säsong i Finland (med Ässät från Björneborg) skrev han på för Timrå inför säsongen 2021/22.
– Jag blev väldigt god vän med Anton Lander i Ryssland och vi pratade hela sommaren. Jag lärde känna hans pappa (Anders ”Ante” Karlsson, tränare i Timrå) och jag vet att Anton pushade hårt för mig i Timrå. Jag är väldigt tacksam för att han gjorde det, för jag och min fru hade ett väldigt bra år där.
– Nedflyttningskvalet mot Djurgården hör till mina bästa minnen i hockeykarriären, vi kom verkligen ihop som grupp och spelade en väldigt bra hockey, konstaterar Ty.
Efter säsongen stod det ändå klart att han inte skulle bli kvar i Medelpad, utan bytte miljö till Östergötland och Linköping. Något han förklarar på följande vis:
– Jag och min fru kände att vi ville hitta stabilitet och ett ”home away from home”, ett ställe där vi kunde bo en längre tid. Linköping erbjöd ett treårskontrakt vilket är ganska ovanligt att få i Europa som nordamerikan, så jag kände mig väldigt tacksam.
– Så fort jag hörde om Linköpings intresse kontaktade jag Patrick Russell som jag spelade med i Bakersfield i AHL. Han spelade juniorhockey i Linköping och kände Klas Östman väldigt väl.
– Annars hade jag väldigt bra samtal med Niklas Persson som var sportchef då och Klas Östman. De var väldigt uppriktiga med var klubben befann sig där och då och vad de ville åstadkomma framåt. De var också tydliga med min roll och att de ville att jag skulle vara ett offensivt hot.
”Nu får det räcka”
Första säsongen i Linköping innehöll både toppar och dalar – för både Ty Rattie själv och laget. En som hör till den förra kategorin var definitivt hemmamatchen mot HV71 den 9 december.
– Det var en höjdpunkt förra säsongen, helt klart, nickar Ty. Jag hade inte riktigt koll på rivaliteten mellan Linköping och HV71 men märkte direkt att det var speciella matcher. Den där matchen låg vi under med 0–3, lyckades hämta ikapp i slutet och avgöra på övertid. Att få göra ett hattrick med den stämningen som var i Saab Arena var otroligt.
Efter att ha legat bra till i tabellen inför sista fjärdedelen av säsongen tappade Linköping sin slutspelsplats och hamnade, för femte året i rad, i ingenmansland. En missräkning för Ty Rattie och hela klubben.
– Vi hade ett möte ganska tidigt efter säsongen där vi sa att nu får det räcka. Den här staden förtjänar att uppleva ett slutspel. Det här laget förtjänar att uppleva ett slutspel. Vi vände och vred på allt och ändrade en del i vårt sätt att spela.
– Vi har en annan mentalitet i år. Vi går in i matcher och förväntar oss att vinna dem. Vi förväntar oss att spela i mars, i april. Vi ska nå slutspelet och väl där ska vi göra det bra, slår Ty Rattie fast.
Linköping har stått för en imponerande säsong hittills, och en anledning till det är Ty Ratties spel. 30-åringen (han fyller 31 år den 5 februari) leder hela SHL:s poängliga. Och hur var det nu med hans egen förklaring till succén?
– Det är en kombination av saker. Man är alltid bekvämare andra säsongen i ett lag, jag har en väldigt bra relation med Klas Östman och bra medspelare. När laget presterar bra kommer de enskilda spelarna också se bättre ut, resonerar Ty.
– När jag, Remi (Elie) och (Sebastian) Strandberg fick spela ihop hittade vi kemi direkt. Vi är en ”perfect storm” där Remi har en stor kropp som banar väg, Strandberg är en av ligans bästa playmakers som ser passningar som inte många andra ser och jag försöker hitta öppna ytor och använda mitt skott, säger Ty vidare om kedjan Linköping satte ihop i samband med att Markus Ljungh blev skadad i början av december.
”Bra saker är på väg för Linköping”
En annan förklaring till Ty Ratties fina säsong är att han trivs i laget och i staden. Han berättar om flera favoritställen i stan, men fastnar vid en aktivitet han och ett gäng andra lagkompisar med respektive ägnat sig åt på fritiden.
– Bowling har blivit en stor grej för oss den här säsongen, haha. Vi brukar köra ett par gånger i veckan och det är en kul aktivitet för att koppla bort hockeyn men ändå få tävla lite.
– Jag gjorde min bästa serie häromdagen faktiskt, runt 150 poäng. Men jag måste erkänna att Taylor (Leier) är den bästa bowlaren av oss, han ligger ofta runt 160–170 poäng per serie.
Det är en harmonisk Ty Rattie som verkar trivas med livet. Hans kontrakt med Linköping gäller över säsongen 2024/25, men frågan är hur han egentligen ser på framtiden?
– Ärligt talat tar jag en säsong i taget. Jag är inne på andra halvan av karriären och vill ta vara på varje säsong. När jag tittar bakåt om 10–15 år vill jag ha pokaler, jag vill lämna Sverige efter att ha vunnit SM-guld en eller kanske två gånger.
– Vi har ett lag som kan vinna och bara tanken på att ge den här staden ett guld… vi ser passionen hos fansen, hur mycket det betyder för dem. Jag vill vara här när Linköping vinner det där guldet. Bra saker är på väg för Linköping och jag är redo för det, avslutar Ty Rattie.
