Jag håller på Skellefteå: Ulrika Bergkvist
Åker du igenom Norra Yttervik i Skellefteå kommun kanske du noterar ett hus med en svartgul fasadflagga omgivet av en stor trädgård. I så fall är det Ulrika Bergkvist och maken Tord Marklunds hem du fått syn på. Flaggan är inte det enda exteriöra beviset på vilket lag sympatierna ligger hos i familjen, även brevlådan är ”utspökad” (som Ulrika själv uttrycker det) med Skellefteå AIK:s emblem. Den stora trädgården är Ulrika och Tords stora sommarintresse, och även där fanns länge tydliga spår av vad paret ägnar mycket tid åt på vintern.
– Vi har en damm i trädgården och för några år sedan hade vi koi (japanska karpfiskar) där. Vi döpte fiskarna efter spelare i Skellefteå, så vi hade Jimmie, Bellemare, Oscar och Viktor som simmade runt i dammen, skrattar Ulrika.
Huruvida Jimmie Ericsson, Pierre-Edouard Bellemare, Oscar Möller och Viktor Arvidsson själva kände till detta – och hur de i så fall känner kring att deras namnar inte längre simmar omkring i Norra Yttervik – är inte helt klarlagt.
– Jag tror nog inte de vet om det, fast Jesper Olofsson handlade ägg av oss och fick den infon, så om han tyckte det var intressant kanske han vidarebefordrade den till dem, skrattar Ulrika vidare.
Djur och ishockey – Ulrikas stora intressen
Att den här artikeln börjar med en koppling mellan djurriket och ishockeyns värld är knappast någon slump. Det var nämligen djuren som ledde Ulrika Bergkvist fram till det som idag är hennes stora passion – Skellefteå AIK.
– Jag har alltid haft en tävlingsskalle och när jag var yngre tävlade jag i hästhoppning. Jag fick jobb på ett hopp- och försäljningsstall i Staffanstorp men fick en häst över mig och fick skador som påverkade balans, avståndsbedömning och koordination, berättar Ulrika.
– Jag fick dessutom skador på ryggen som inte märktes så tydligt i början, men med åren fick jag ondare och ondare. Till slut kunde jag inte fortsätta rida, konstaterar hon.
Ulrika och maken Tord.
Hästolyckan inträffade 1991. Samma år blev Skellefteås hockeylag åter en del av ”AIK-familjen” efter att ha verkat under egen flagg – Skellefteå HC – under sex säsonger. Klubben befann sig vid den här tiden i division 1 (landets näst högsta serie), och det skulle dröja ytterligare ett tag innan Ulrika på allvar fick upp ögonen för laget.
– När jag inte kunde tävla i hästhoppning längre hittade jag tävlingsnerven i hundkapplöpning, säger Ulrika.
– Svenska Spel startade upp spel på hundkapplöpning runt millenniumskiftet och jag och syrran fick nys om det så vi dammade av våra hundar och anmälde oss till det första riksbaneloppet på svensk mark, fortsätter hon.
Kammade hem första riksbaneloppet – blev förstasidesstoff
Loppet ägde rum i Stockholm, där Ulrikas greyhound Iron Will lottades i lopp ett, men deltog utanför spelet. Det gick med andra ord inte att betta på Iron Will.
– Men han sprang hem hela loppet och vi fick vara med i TV4, pryda omslaget på DN och det blev ett jättepådrag, skrockar Ulrika åt minnet.
Hundkapplöpning blev aldrig någon succé i Sverige, och efter fem år lade Svenska Spel ner satsningen (många banor och entusiaster finns dock kvar än i dag). Ulrika tvingades ge upp på hundracingen ännu tidigare.
– Ryggen brakade ihop mer och mer, så jag blev sjukpensionär på 75 procent och kunde inte fortsätta med hundkapplöpningen. Men då gick jag all in på hockeyn i stället, säger hon och tillägger:
– När jag inte kan prestera själv får jag försöka få ut tävlingsdjävulen via hockeyn, haha.
”Var där mer för att spana på killar”
Vår berättelse befinner sig nu några år in på det innevarande årtusendet och Skellefteå AIK kämpar för att ta sig upp i Elitserien. Fyra säsonger i rad i början av 2000-talet deltar laget i kvalserien för att gå upp – och till sist lyckas man. Säsongen 2006/07 gör västerbottningarna comeback i landets högsta serie, för första gången sedan degraderingen 1990.
– Jag har varit hockeyintresserad ända sedan jag var ung och följde med pappa till gamla Isstadion när han fick biljetter från jobbet. Men på den tiden kanske man var där mer för att spana på killar, erkänner Ulrika med ett skratt.
– Sen de gick upp i Elitserien har jag gått på så många matcher jag kunnat och ser resten på teve. Maken är också väldigt hockeyintresserad, men han är väl lite mer av en medgångssupporter, haha.
Nu går det kanske att argumentera för att Skellefteås supportrar, alltsedan återkomsten till högsta ligan 2006, inte riktigt behövt genomleva några stora motgångar. Många minns de sex raka SM-finalerna 2010–2016, och både 2013 och 2014 blev det SM-guld.
– Åh, då gav vi oss ut i natten och bara körde runt på stan och tutade och skrek, minns Ulrika. Det var så kul, hela stan levde upp.
Det syns på Ulrika när Skellefteå spelar match
Ulrika Bergkvist är, som tidigare nämnts, sjukpensionär på 75 procent. Den matematiskt begåvade inser då att det återstår 25 procent till heltid, och den fjärdedelen fyller Ulrika med en tjänst på Luleå Tekniska Universitet (LTU), Campus Skellefteå. Via Samhall sköter hon om blommor och personalcafeterian på campus – en plats där hon också får utlopp för sitt starka hockeyintresse.
– Jag är sån att jag måste prata hockey jämt, men på jobbet finns flera lika tokiga som jag. Sen är det klart att några tycker att det finns en gräns för hur mycket hockey man kan prata… men då behöver man ju inte prata med dem, haha.
– Är det matchdag klär jag mig dessutom i Skellefteå AIK-kläder och när det är slutspel går jag all in. Då är det sockar, tröjor, halsduk, mössa, räknar Ulrika upp.
Det syns alltid att Ulrika håller på Skellefteå AIK.
Outfiten är en del i matchdagsritualen som Ulrika ogärna ruckar på. Hon har speciella strumpor för om det är hemmamatch (svarta med gula inslag) respektive bortamatch (gula med svarta inslag) och väl i arenan blir det alltid en selfie med maken (och eventuellt andra medföljande i sällskapet) som åker rakt ut på sociala medier.
– Mina sociala medier är fulla med Skellefteå AIK, skrattar Ulrika.
– Förutom selfies lägger jag alltid ut inlägg när Skellefteå gör mål. Det blir som en resultatrapportering och faktum är att många tackat mig för att jag gör det. De kanske inte har teve eller kan följa resultatet på annat sätt.
”Jag syns och jag hörs”
Det är inte bara på Ulrika Bergkvists sociala medier det är högtryck när Skellefteå spelar match. Om hon är på plats i Skellefteå Kraft Arena är det svårt att missa henne.
– Jag syns och jag hörs, nickar Ulrika med ett skratt. Jag har alltid varit sån. Det är så mycket känslor och man är så stolt som Skellefteå AIK:are. Det är lätt att ryckas med av stämningen och jag kan känna mig alldeles lycklig i kroppen när jag är på match.
– Jag sjunger och skriker. Ibland är jag frustrerad och försöker skrika instruktioner till spelarna, men jag tvivlar på att de lyssnar, haha.
Ishockey på SHL-nivå är underhållning, men för vissa fyller det också en viktig social funktion och kan rentav vara en verklighetsflykt eller i alla fall ett välbehövligt avbrott i vardagen. Ulrika Bergkvist kallar det för en ventil.
– Jag har haft ganska tunga år sedan 2021 när min mamma fick en stroke och jag blev god man åt henne, berättar Ulrika. Det har varit jobbigt och då har hockeyn blivit en ventil.
– Under lång tid brukade jag alltid ringa min pappa i en periodpaus, men så gick han bort i höstas. Jag kan fortfarande känna att jag vill ringa pappa i pausen innan jag kommer på att det inte längre finns någon att ringa till. Det finns en tomhet i hjärtat men han är alltid med mig när jag går på match, avslutar Ulrika.
