Jag håller på MoDo: Johan Larsson
Många MoDo-supportrar minns säkert SM-guldet 2007 med glädje. Inte Johan Larsson. Eller, det är inte så att han inte minns det eller tycker att det var trist, det var bara det att han inte höll på MoDo på den tiden.
– Jag hade ett tomrum i livet fram till 17–18 års ålder, berättar Johan. Det var först när jag och min nuvarande fru flyttade till Sundsvall 2008 och jag kunde gå och se MoDo spela borta mot Timrå som jag blev riktigt intresserad.
Johan Larsson kommer från Åre, och eftersom Jämtlandsregionen inte har något eget lag i SHL var och är det många där som av närhetsprincipen börjar hålla på MoDo. Så även Johan Larsson.
– Jag minns att min träslöjdslärare på mellanstadiet berättade vad Peter Forsberg tjänade och att vi räknade om det till vad han tjänade i timmen. Det är ett tidigt hockeyminne, skrattar Johan.
– Det är klart att man följde till exempel Sedinarna och Foppa, men det var inte så att jag följde MoDo speciellt nära på den tiden, lägger han till.
Kanske kan man se det som att Johan Larsson drog en nitlott i supporterlotteriet, eftersom han missade SM-guldet och i stället fick vara med om en sluttande sportslig utveckling för sitt MoDo från 2008 och framåt. Redan 2011 räddades MoDo kvar via kvalserien, och även om det blev några slutspel därefter var det återigen dags för kvalspel 2015.
– Jag kommer ihåg att vi mötte Vita Hästen och städade av dem ganska enkelt, konstaterar Johan.
”Som när man blir dumpad som tonåring, hade svårt att se hur livet skulle kunna gå vidare”
Mycket riktigt, 4–0 i matcher blev det till fördel för MoDo, men lika lyckligt slutade det inte ett år senare. Efter 31 raka säsonger i högsta serien balanserade MoDo återigen på slak lina och tvingades till direktkval mot Leksand för att behålla sin SHL-plats. De två första matcherna vann MoDo med 9–0 totalt, och det mesta pekade mot en lika lugn resa som året innan mot Vita Hästen. Ändå lyckades Leksand ta det till en sjunde och avgörande match i Fjällräven Center.
– Jag åkte upp med ett gäng supportrar från Sundsvall och minns att det var så starka känslor kring den matchen, berättar Johan. Det var så klart nervöst, men det fanns knappt i vår tankevärld att MoDo kunde åka ur. MoDo vann skotten med 50–18, men det gick ändå till övertid och jag minns att jag begravde ansiktet i händerna och såg ingenting av övertiden.
– Det enda jag minns från avgörandet är att killen bredvid mig skrek ”Nu jävlar blir det derby mot Timrå” och så drabbades jag av en extrem tomhet, fortsätter Johan. Det var som när man blir dumpad som tonåring, jag hade svårt att se hur livet skulle kunna gå vidare nästa dag.
MoDo degraderades till Hockeyallsvenskan och hur svårt det än var att föreställa sig gick livet vidare, och MoDo fick vänja sig vid en ny vardag.
– Jag ska väl erkänna att jag hade lite förutfattade meningar om Hockeyallsvenskan, som jag nog såg på lite som en gärdsgårdsserie ovärdig att spela i. Men första säsongen infann sig ändå en acceptans. Okej, vi är där vi är och föreningen finns kvar. Det är bara att stålsätta sig och köra på, säger Johan.
– Tredje säsongen började man kunna uppskatta Hockeyallsvenskan, fortsätter Johan. Det gick inte på halvfart och var en massa felpassningar utan ganska underhållande hockey. Föreningen växte i en ny kostym och samtidigt var det kanske bra för nerverna. Förväntningarna och förhoppningarna skruvades ner och man gick in med inställningen att MoDo alltid kunde hitta sätt att förlora.
Stjärnlaget fick aldrig spela om avancemang
Och var det inte MoDo själva som ställde till det såg omvärlden till att sätta krokben. Säsongen 2019/20 ångade MoDo på i toppen av tabellen med Patrik Karlkvist, Fredrik Olofsson, Adam Tambellini och Jonathan Johnson i laget.
– MoDo slutade tvåa i grundserien och hade 1–0 i matcher mot Björklöven i hockeyallsvenska finalen. Då väcktes ett visst hopp, erkänner Johan.
– Men då kom ju beskedet att de stängde arenorna och avslutade säsongen… dessutom insåg man att laget skulle bli sönderplockat av SHL-klubbarna eftersom det gått så bra.
Säsongen efter blev något av en baksmälla, som renderade i en tolfteplats i Hockeyallsvenskan, men likt Fågel Fenix reste sig MoDo ur askan och satte ihop ett bra lag 2021/22. Det räckte inte hela vägen den gången, men efter sju sorger – eller i alla fall sju säsonger i Hockeyallsvenskan – och åtta bedrövelser vände lyckan för MoDo. Sportchef Henrik ”Hinken” Gradin och huvudtränare Mattias Karlin satte ihop ett lag som vann grundserien och tog sig hela vägen fram till den hockeyallsvenska finalen. I den andra semifinalserien stångades Djurgården och Björklöven, men redan innan det stod klart vilka MoDo skulle få möta i finalen stack Johan Larsson ut hakan.
– Jag tyckte att det skulle bli bra och tuffa matcher oavsett vilka vi skulle få möta. Samtidigt hade man ju byggt upp den där känslan av att det skulle skita sig på nåt sätt så jag ville jinxa lite. Det låter löjligt, men jag kände att jag kunde offra mig så jag sa att jag skulle cykla till MoDos SHL-premiär om de skulle klara det och gå upp.
”Jag var så nervös att jag inte kunde hantera mig själv”
Precis som serien mot Leksand 2016 gick finalserien mot Djurgården till en sjunde och helt avgörande match.
– Jag och frun brukar köpa hem lite chips till matcherna men jag var så påverkad rent fysiskt under finalserien att jag mådde illa och inte kunde äta några chips, skrattar Johan. Sjunde matchen var på valborg och vi hade en bekant på besök. Jag var så nervös att jag inte kunde hantera mig själv. Jag hade inte duschat på hela dagen och gick runt i shorts och smutsig t-shirt.
Till skillnad från Leksandsserien blev den avgörande matchen inte lika gastkramande. MoDo gick ifrån till hemmapublikens ökande eufori, och även hemma i tv-soffan i Kovland började den förlamande nervositeten släppa från Johan Larsson.
– Jo, runt 3–0 började man väl tro på det, samtidigt ska ju matchen spelas klart och klockan ringa. När det väl var klart var jag helt slut, fullständigt tömd, minns Johan.
Valborgsmässofirandet fick en extra dimension, och kanske även baksmällan. För MoDo hade ju gjort sitt, vilket innebar att Johan Larsson skulle vara tvungen att cykla till lagets SHL-premiär.
– Det var ganska många som sa att ”det där kan du ju strunta i”, men den tanken fanns aldrig hos mig. Jag har aldrig ångrat vadet och fick ju en anledning att träna. Dessutom tror jag min fru var ganska nöjd för hon fick ju lite lugn och ro, haha.
– Det blev klart med MoDos premiär ganska sent, men jag hade förberett med en co-driver i bil som visste att vi skulle ut på vägarna i slutet av september. Det blev ju ganska långt att cykla när det stod klart att det blev Skellefteå borta i premiären, men det kunde ju blivit Malmö och det hade ju varit ännu värre.
Mot SHL-comebacken med endast granar som sällskap
De 40 milen mellan hemmet utanför Sundsvall och Skellefteå avverkades i tre etapper.
– Första dagen cyklade jag till Ö-vik, vilket är ungefär 17–18 mil. Andra dagen tog jag mig tolv mil till och övernattade i Umeå. Sen var det lika långt kvar till Skellefteå tredje dagen, berättar Johan.
– Första dagen var tyngst, dels eftersom det var längsta sträckan, dels eftersom det var stor höjdskillnad. Samtidigt var den mentala utmaningen värre än den fysiska. Att trampa där timme efter timme och bara ha granar att titta på… det var väl inte jättekul, skrattar Johan.
Även om han var noga med att höra bilarna runtomkring sig kunde han på vissa sträckor underhålla sig en aning med hjälp av poddar. Och det som rullade i lurarna då var tre av hans favoriter.
– Ja, då är det Nedsläpp MoDo och 1921-podden samt Rinkside med citatmaskinen Fredrik Söderström som gäller, säger Johan.
Belöningen för cykelinsatsen blev en pinne i premiären, och därefter har MoDo fortsatt att imponera, inte minst på hemmaplan.
– Vi var väl ganska nerskrivna av allt och alla, men nånstans trodde vi ändå på laget, resonerar Johan. Efter några matcher kände man att de stod upp bra och faktiskt spelade en kul hockey. Nu bor jag ju inte i Ö-vik men känslan är att hockeytempen är hög i stan och det märks inte minst på publiksnittet som ökat kraftigt jämfört med fjolåret. Det är ett jäkla tryck på alla hemmamatcher!
Johan Larssons drömfemma:
Målvakt: Karol Krizan
Backar: Tobias Enström, Tobias Viklund
Forwards: Patrik Karlkvist, Jonathan Johnson, Adam Tambellini
