Jag håller på Timrå: Lisbeth Sjöberg

– Man tänker nog inte att en tant på 60+ ska vara en av Timrå IK:s mest hängivna supportrar, men så är det.

Lisbeth Sjöberg skrattar till och låter på samma gång både road och förlägen. Hennes supporterresa började när hon var sex-sju år gammal, vid skarven mellan 1960- och 1970-talen.

– Jag växte upp i en sportintresserad familj och följde med pappa på fotboll, hockey, bandy, trav. Men det var hockeyn jag fastnade för. Tidiga idoler var Bo ”Bulla” Berggren och Åke ”Tåget” Söderberg. Lite senare kom Peter ”Pekka” Lindmark från Kiruna och blev stor publikfavorit.

Idag låter Lisbeth Sjöberg ishockeyn och SHL:s spelschema styra hennes vardag, och åker på dryga dussinet bortamatcher varje säsong.

– Barnen är vuxna och jag har förstående kollegor och en snäll chef, konstaterar Lisbeth apropå den stora tidsåtgång hennes hockeyintresse kräver.

”Då var jag inte glad!”

Ett av de tidigaste minnena Lisbeth Sjöberg har från sitt liv som hängiven timråit är den beryktade slutspelsmatchen mot Brynäs 1972 i gamla Timrå Isstadion. Timrå vann matchen med 4-3 inför drygt 11 000 åskådare. Men Lisbeths minne är inte av det positiva slaget.

– Jag var nio år gammal och när mamma och pappa fick höra att det skulle bli så mycket folk bestämde de att jag inte fick gå. Då var jag inte glad!

En av lirarna i den matchen var Lennart ”Lill-Strimma” Svedberg, en svensk hockeylegendar och självskriven i Timrås egen hall of fame. Ungefär sex månader senare omkom han tragiskt i en trafikolycka, och Lisbeth Sjöberg har inga tydliga minnen av den elegante backen.

– Nej, jag har inget minne av att ha sett honom spela, och följde mer laget än enskilda spelare när jag var så liten. Tyvärr gick han ju bort väldigt tidigt också, säger hon.

Efter segern mot Brynäs 1972 gick Timrå och vann SM-brons. Två säsonger senare blev det ännu ädlare valör på medaljen då Timrå knep silvret. När det svenska seriesystemet gjordes om 1975 var Timrå också ett av tio lag som tog plats i den första upplagan av Elitserien. Men trots framgångarna var det som om ”Lill-Strimmas” dödsfall 1972 var ett påbud om de olyckliga tider som väntade i Medelpad. För redan den första säsongen i Elitserien åkte Timrå ur, och även om man kom tillbaka 1977 (och ännu en gång 1981) var det starten på en lång sejour i division 1. Inte förrän år 2000 var klubben tillbaka i finrummet – men då hade det hänt en hel del på vägen, både för Timrå IK och Lisbeth Sjöberg.

– Jag flyttade till Åre 1982 för att gå hotell- och restauranglinjen. Där bildade jag familj rotade mig. Några år när barnen var mindre var det svårt att se matcher på plats, men jag har alltid följt laget och matcherna, berättar hon.

– Min tio år äldre syster flyttade i sin tur till Hudiksvall, men vi satt på varsitt håll och såg matcherna på tv, och så pratade vi om dem på telefon. Sen blev det naturligt att vi gick på hockey när vi åkte hem och hälsade på föräldrarna i Sundsvall, fortsätter hon.

Tillbaka till Elitserien – en ny idol föds

Under Lisbeths år i Åre hade Timrå IK också en mörk period när klubben slogs ihop med rivalen Sundsvall Hockey. Den oheliga alliansen varade emellertid bara i två år, 1990-1992.

– Då var det inte mitt lag, konstaterar Lisbeth krasst.

– Jag hade en kusin som hejade på Sundsvall och vi var alltid rivaler och retades med varandra, fast med glimten i ögat, skrattar Lisbeth vidare.

Runt millenniumskiftet började Lisbeths äldste son spela hockey i Järpens IF, och det råkade sammanfalla med några av Lisbeths bästa supporterår.

– Ja, det var några väldigt roliga år när vi gick upp till Elitserien igen och gick till slutspel, säger hon nostalgiskt.

Lisbeth Sjöberg älskar Timrå.

En stor anledning till att Timrå lyckades ta steget tillbaka till högsta serien var Henrik Zetterberg, som gjorde tio mål i kvalserien 2000 och sedan slog igenom med dunder och brak säsongen därefter.

– Åh, det var den stora idolen, utbrister Lisbeth och fortsätter:

– Han var så komplett som hockeyspelare och väldigt trevlig som person. Jag och några kompisar var och besökte honom när han spelade i Detroit och han tog sig tid och visade oss runt i arenan.

Ordnade träff med bröderna Lundqvist

Innan han flyttade till Detroit hann Henrik Zetterberg göra två säsonger i Elitserien, varav den andra slutade med att han och laget räddade sig kvar via kvalspel. Paradoxalt nog fick klubben sedan det stora lyftet när Zetterberg åkte över Atlanten – det blev semifinal två år i rad.

– Det var jätteroliga år, konstaterar Lisbeth.

– Jag bodde fortfarande i Åre då men åkte hem och tittade på matcher så ofta jag kunde. En gång fick jag med mig sonen och lagkompisarna i Järpens IF. Timrå mötte Frölunda och vi ordnade så att grabbarna fick hälsa på Henrik och Joel Lundqvist, som har Järpens IF som moderklubb. Det var väldigt uppskattat.

Under hela tiden Lisbeth bodde i Åre fanns föräldrarna kvar i Sundsvall. Det underlättade när barnen – de två sönerna är måttligt intresserade av hockey – kanske inte var sugna att gå på match, då fick de nämligen vara hos mormor och morfar så länge. Lisbeths dotter har däremot ärvt passionen för hockey och Timrå, och är idag engagerad i styrelsen för Timrås supporterklubb.

– Men ingen av dem är lika tokig som sin mamma, skrattar Lisbeth.

Den uppmärksamme läsaren noterade kanske preteritumformen ”bodde” ovan, för Lisbeth Sjöberg flyttade nämligen hem till Sundsvall 2011.

– Jag gick igenom en separation och började fundera på att flytta hem. Jag tror att det som fick det att väga över var mitt stora hockeyintresse och Timrå IK. Att få komma närmare och kunna se fler matcher avgjorde saken.

Bortsett från pandemiåren har Lisbeth Sjöberg, sedan hon flyttade tillbaka till Sundsvall 2011, missat två (!) hemmamatcher. Och när det är match i SCA Arena ser man det på Lisbeth.

– Jag jobbar som barnskötare på förskola och på matchdagar har jag alltid på mig någon sorts Timråtröja. Då vet barnen att det är match, skrattar Lisbeth.

– Jag har varierande arbetstider, men för det mesta åker jag till arenan när den öppnar en och en halv timme innan match. Då köper jag fika och sen går jag och ställer mig på min plats på ståplatsläktaren. Jag vill stå så nära sargen som möjligt, och är väldigt engagerad och sjunger och klappar händerna. Jag lever mig verkligen in i matcherna, berättar Lisbeth.

Platsen i klacken viktig – av flera orsaker

Som kvinna i 60-årsåldern må Lisbeth Sjöberg utgöra ett demografiskt undantag i klacksammanhang, men när hon står där har hon inte bara första parkett inför skådespelet på isen, hon för dessutom en familjetradition vidare.

– Även när pappa och syrran var med stod vi på samma ställe, berättar Lisbeth. 

Pappa Karl-Jean Sjöberg stod på den där platsen ända till 88 års ålder. Syster Lena tills hon flyttade till Hudiksvall. Idag för Lisbeth som sagt traditionen vidare – ensam.

– Lena dog 2011 och pappa några år senare. Det var några jobbiga år där även min mamma dog men hockeyn blev som en ventil. ”Får jag bara gå på hockey klarar jag allt”, ungefär så kändes det, berättar Lisbeth med tung röst.

Förutom alla hemmamatcher åker Lisbeth flitigt på bortamatcher. Förra säsongen blev det 19 stycken, den här lutar det åt dussinet i grundserien.

– Jag har åkt fram och tillbaka till Oskarshamn samma dag, jag och dottern har kombinerat bortamatch med shopping på Ullared, skördefest på Öland och ett besök i Manchester när Timrå spelade träningsmatch i Sheffield 2018. Men många gånger tar jag bilen helt själv och åker.

– Extra speciella minnen från bortamatcher är kvalet mot Karlskrona 2018, när Timrå tog sig tillbaka till SHL. Då åkte jag till Karlskrona fyra gånger på två veckor och fick avsluta med att fira med spelarna ute på isen. Det är härliga minnen, avslutar Lisbeth Sjöberg.