MÖT MÄNNISKAN: TOMAS MONTÉN

HV71 valde under förra säsongen att gå skilda vägar med Tommy Samuelsson och in kom istället Johan Lindbom som ny huvudansvarig. Med honom vid rodret lyckades HV71 säkra SHL-kontraktet och när Jönköpingsklubben nu siktar på att ta ett steg upp i SHL-hierarkin är det med Tomas Montén som huvudtränare.

– En härlig utmaning. Det känns som en bra lösning. Dels att jag har fått ett bra jobb som jag var ute efter och dels att jag har lite kopplingar i klubben. Jag har jobbat med ”Nubben” (Kent Norberg, HV71:s sportchef) tidigare och det blir inte så lång startsträcka. Annars brukar det ta lite tid att komma in i en förening som man inte känner till sedan tidigare. Sedan blir det tufft som alltid, men så är det i de här ligorna. Går det bra är det lugnt, men går det tungt blir det snabbt tufft, säger Montén.

Simon Hastegård/Bildbyrån

Tomas Montén är tillbaka som huvudtränare i en SHL-klubb. Han är numera huvudtränare i HV71. Foto: Bildbyrån.

Satsade mer på utförsåkning

Under den gångna säsongen klev Montén in som assisterande tränare i Linköping. Dessförinnan hade han gjort sex och halv säsong på förbundet, varav sex som förbundskapten för Juniorkronorna. Efter att han klev av jobbet som förbundskapten var hans huvudfokus att försöka ta sig tillbaka till klubblagshockey.

– Landslaget är väldigt roligt, men det är otroligt annorlunda mot att träna ett lag. I ett landslag får man chansa lite mer. ”Vi provar att sätta ihop de här killarna” och sedan får man se efteråt om det fungerade. I ett klubblag kan man bygga långsiktigt. I ett klubblag påverkar spelamaterialet mer vårt sätt att spela, inriktningen kan påverkas beroende på vilka individer vi får in. Nackdelen med ett landslag är att det blir långt mellan gångerna. Det var det jag saknade mest med att träna klubblag, där man får jobba hela tiden, säger Montén.

I barn- och ungdomsåren var det framförallt utförsåkning och hockey som gällde för Tomas Montén, men han beskriver sig själv som en ”rätt dålig forward” och vid 16, 17 års ålder slutade han med ishockey.

– Jag tyckte hockey var ganska roligt när jag var mindre, men när jag blev äldre tyckte jag inte att det var lika skoj. Det föll inte mig i smaken riktigt. Jag tyckte utförsåkningen var roligare och tävlade i det. Jag åkte till jag var 18 år, men till slut blev det på en nivå där man antingen var väldigt duktig och hade lust att lägga ner tiden eller så hoppade man av, vilket jag gjorde, säger Montén.

Hinner du åka någonting nuförtiden?

– Jag var faktiskt i Alperna under påsklovet med familjen. Jag åker så mycket jag kan. Det brukar bli någon gång varje år i alla fall. Vi firade jul i Sälen exempelvis, säger Montén.

OLA WESTERBERG / Bildbyrån

Lyssnar på Bruce Springsteen och Pearl Jam

Montén är uppvuxen i Borlänge. En stad som delvis är förknippad med några kända artister, som exempelvis Sator, Mando Diao, Sugarplum Fairy och Miss Li. Montén delar dock inte deras musikaliska gåva.

– Jag är tondöv, men jag gillar musik och lyssnar mycket. Det har varit en del musik till och från i Borlänge. Våra stora exporter är väl annars Miss Li, Pelle Fosshaug (bandy) och Pelle Bjurman (Aftonbladets korrespondent i New York). Det är Borlänges tre ess, säger Montén.

Av artisterna från Borlänge, vad lyssnar du helst på?

– Nu har jag blivit allätare, men jag gillar Miss Li. Mando Diao är kanske inte min grej. Sator gillade jag när jag växte upp, men nu blir det mest Miss Li. Det passar alla. Annars är det otroligt mycket Theoz när barnen får välja. Det är helt galet, säger Montén.

– Jag lyssnar hellre på Bruce Springsteen och Pearl Jam är mitt band. Jag växte upp under den eran, säger Montén.

Efter att själv ha lagt skridskorna på hyllan fick Montén frågan om att hjälpa till som tränare i hans lillebrors lag. Montén såg det som en rolig grej och hade inte en tanke på att det skulle bli hans jobb. 

– Sedan började jag jobba på högstadieskolan i Borlänge, ett lärarvikariat. Då skulle de starta en hockeyklass. Så började det, men jag hade inget genuint hockeyintresse. Jag började jobba i den där hockeyklassen och därefter flyttade jag till Mora för att jobba på hockeygymnasiet där. Det ena ledde till det andra och sedan hankade jag mig fram på det viset. Intresset kom också allteftersom. Jag tyckte att det var roligt att träna juniorlag, men att jag kom in på den här banan var bara en slump, säger Montén.

Tomas Montén i Djurgårdens bås. Han hade olika roller i Djurgården mellan 2005 och 2013. Foto. Bildbyrån.

"Sökte till polisen som civilanställd"

Första gången tränaryrket blev på heltid för Montén var 2001 när han flyttade till Karlstad för att ha hand om Färjestads hockeygymnasium samt J20-lag.

– Då var jag 24 år och kände att ”det här är något jag kan jobba med”. Färjestad vann SM-guld det året också. Löfbergs Arena var nybyggt och Färjestad hade ett otroligt lag. Som förening var det stor skillnad mellan Färjestad och Mora då och det var kul att se hur en storklubb fungerar. Det var häftigt. Tommy Samuelsson var assisterande coach i en stab med Bengt-Åke (Gustafsson) och ”Kulon” (Lennartsson). Jag fick bra kontakt med Tommy och lärde mig mycket. Sedan var Håkan Loob GM och han var väldigt proffsig och noggrann. Det var häftiga människor att vara runt och inspireras av, säger Montén.

Men det blev bara ett år i Färjestad. För året därpå blev samma tjänst ledig i Mora och då flyttade Montén tillbaka till Dalarna. Sedan blev det tre år i Mora, följt av sju säsonger i Djurgården, ett år i Timrå, tre år i Linköping innan han blev anställd av förbundet och stannade där till 2022.

– När jag hade lämnat förbundet sökte jag faktiskt lite civila jobb, när jag inte visste vad som skulle hända. Jag tänkte att jag måste testa något, men det blev hockeyspåret ändå. Nu får jag väl hanka mig fram några år till så att jag klarar mig, säger Montén.

Funderade du på riktigt på att helt byta karriärsbana?

– Ja. Framförallt efter förra sommaren fick jag den känslan, att jag kanske skulle göra något annat.

Vad sökte du för jobb?

– Jag sökte till polisen som civilanställd. För jag kommer inte orka söka polishögskolan och gå det, men det hade varit en häftig grej.

Men nu fortsätter du som tränare i 20 år till?

– Haha, det tror jag inte. Tio år till kanske, säger Montén.