JAG HÅLLER PÅ OSKARSHAMN - PER SANDBERG

De flesta som såg någon SHL-match från Be-Ge Hockey Center under pandemin minns säkert det fåtal Oskarshamnssupportrar som höll igång med trumma och sång för att stötta sitt lag. Klackledare var Per Sandberg, som på köpet blev något av en supporterkändis. Men att det blev så var långt ifrån givet.

– När de hårdare restriktionerna infördes och bara åtta personer tilläts i Be-Ge Hockey Center tog IK Oskarshamn beslutet att inte ta in några åskådare alls, berättar Per Sandberg.

– Med facit i hand hade nog beslutet blivit ett annat, men där och då såg man väl bara utgifter i form av publikvärdar och vakter medan åtta åskådare inte skulle göra varken till eller från.

”Vi måste in i arenan”

Precis i den vevan inledde IK Oskarshamn en sällsynt tung SHL-period. Förlusterna hopade sig, såväl hemma som borta.

– Jag minns när vi förlorade för 16:e matchen i rad, och jag rent desperat försökte få tag på Martin Åkerberg (IK Oskarshamns klubbdirektör). Jag lyckades inte nå honom men fick tag på vice klubbdirektören Patrik Schavon. ”Vi måste in i arenan”, sa jag och han höll med. Dagen efter hade klubben ett styrelsemöte och de beslutade sig för att ta in åtta åskådare.

– Nästa match var hemma mot Brynäs, och vi var åtta supportrar på plats i arenan. IK vann matchen och bröt förlustsviten, konstaterar Per.

Därefter blev de åtta supportrarna till IK Oskarshamn – eller ”IK” som Per och de flesta andra fans själva säger – ett nästan lika naturligt inslag i Be-Ge Hockey Center som Jonas Engström och kompani ute på isen. Även om det var pandemisäsongen som gjorde Per Sandberg till en av de mer profilerade IK Oskarshamnssupportrarna var han redan dessförinnan ett mycket välbekant ansikte i de egna leden. Faktum är att hans supporterskap går hela vägen tillbaka till 1970-talet.

– Jag hängde mycket i hallen redan på 1970-talet och även då var det lite hajp runt hockeyn i Oskarshamn, berättar Per. Laget var på väg att kvala upp till division 1 och det var mycket folk och bra drag på matcherna.

– Jag är född i mitten av 1960-talet så jag var inte så gammal på den tiden, men jag minns än idag båttutorna och doften av glögg i hallen, skrattar Per.

Stor trumsektion på läktaren

Efter att musikintresset tagit en stor del av Per Sandbergs tid hittade han tillbaka till ishockeyn och Oskarshamns ishall vid mitten av 1990-talet.

– En kille i klubben som jag kände ville öka draget i hallen, och eftersom han visste att jag lirade musik kontaktade han mig och frågade om jag kunde dra ihop några trummisar som kunde komma och köra lite trummor vid matcherna, berättar Per.

– Vi fick ihop ett rätt stort gäng, och jag hängde på själv också. Det blev en ganska stor trumsektion och jag tror att de flesta utanför Oskarshamn tyckte rätt illa om det där. Kanske en del egna supportrar också, skrattar Per vidare.

Precis som på 1970-talet rådde hockeyfeber i Oskarshamn med spelare som Peter Ekroth, Ronny Larsen och Skeeter Moore.

– Säsongen 1995/96 var IK på väg upp i division 1. Vi hade allt i egna händer i den sista matchen i kvalserien borta mot Kristianstad, minns Per.

– Det räckte med en vinst, men skulle också kunna räcka med oavgjort om bara Borås, som kom från ettan, skulle slå Olofström i en parallell match. Vi åkte ner med fyra bussar och det var ett jäkla drag i arenan, men tyvärr spelade IK oavgjort och Olofström vann sin match så det räckte inte.

– Den bussresan hem var ett totalt mörker, minns Per.

Stämningen hemma i Oskarshamn var lika dyster. Hela stan hade förväntat sig ett avancemang till landets näst högsta serie. Det var, helt enkelt, ett riktigt antiklimax.

– Sen hade vi väl lite flyt, fortsätter Per. Vita Hästen gick i konkurs sommaren 1996 så vi fick deras plats i division 1. Sen dess har jag varit på i princip alla hemmamatcher och inte missat speciellt många borta heller.

Tappade rekord – ”jättetråkigt”

Efter att ha tagit steget upp till dåvarande division 1 var det som om IK Oskarshamn hittade hem. Man blev nämligen kvar i den divisionen (som sedermera kom att byta namn till Hockeyallsvenskan) ända till 2019.

– Innan vi gick upp till SHL var det vi och BIK Karlskoga som hade rekordet i att ligga i Hockeyallsvenskan flest säsonger. Nu är de ensamma rekordhållare. Jättetråkigt, säger Per och garvar.

Under de drygt 20 säsonger IK Oskarshamn spenderade i Hockeyallsvenskan var man varken speciellt nära att åka ur eller gå upp. Men det finns några undantag.

– Vi spelade kvalserien till Elitserien 2001 och 2005, men hade också en rejäl dipp 2010 när vi tvingades kvala oss kvar i Hockeyallsvenskan, berättar Per.

– Det var riktig ågren i det kvalet, vi hade ju egentligen aldrig upplevt någon motgång i klubben sedan slutet av 80-talet. Den säsongen slog vi bottenrekord i minst antal inspelade poäng. Man var inte jättekaxig när man gick in i det kvalet.

– När vi slog Tingsryd med 4–2 borta i den åttonde omgången stod det klart att vi skulle få spela kvar i Allsvenskan. Det var en härlig känsla. Jag minns att Oskarshamns-Tidningen dagen efteråt hade en bild på mig och några andra när vi stod där på läktaren i bar överkropp och firade, haha.

När det kommer till positiva minnen är det svårt att slå avancemanget till SHL våren 2019. Oskarshamn hade slutat tvåa i Hockeyallsvenskans grundserie, nio poäng bakom seriesegrande AIK.

– AIK var storfavoriter den säsongen och var nog väldigt självsäkra inför den Hockeyallsvenska finalen mot oss, minns Per. Jag var uppe på alla matcher på Hovet och kommer aldrig glömma sista matchen när vi slog dem med 4–1 och gick vidare till SHL-kvalet.

– Det kändes bara som en bonus att få spela mot Timrå, fortsätter Per. Vi började borta och det var första gången jag fick uppleva kuvösen till bortastå de har där uppe, haha. Vi hade ledningen länge innan de kvitterade och avgjorde på övertid. Matchen spelades en vardag och jag minns att jag blev avsläppt i Stockholm på vägen hem för att kunna vara med på ett möte.

Varför är inte varenda människa supporter?!

Lagen fortsatte vinna sina hemmamatcher fram till 3–3 och en sjunde avgörande match. I Timrå.

– Vi åkte upp med två fulla bussar. Det var knökfullt i den där buren och jag minns hur allt gungade och armaturen ovanför fladdrade oroväckande när vi hoppade. Vi vann matchen med 3–0 och det var en sån eufori vid slutsignalen, där och då kunde jag inte fatta att inte varenda människa är supporter när man får uppleva såna stunder, skrattar Per samtidigt som han lägger till:

– Hemresan var väl inte jättekul. Det var knökfullt så det gick inte att sova, jag var precis slut och hade tappat rösten. Jag minns att Malin Brunnby, mångårig speaker i Oskarshamns ishall, tog micken nånstans vid Västervik och sa att spelarna skulle möta upp när vi kom hem till Oskarshamn. ”Vad kul”, borde man väl ha tänkt men jag var så trött att jag bara kände ”nej, jag orkar inte”.

Det blev ett modest mottagande innan Per fick några timmars sömn. Sen var det bara raka vägen ut på stan där var stort firande på torget.

– På förmiddagen hjälpte jag och några andra från Blue Front Support till att pynta lastbilen som spelarna skulle åka kortege i, så när vi kom till torget var det sjukt mycket folk, helt galet. En kompis skulle uppträda på scenen med en IK-låt, och kom fram strax innan och frågade om inte jag kunde sjunga. Det var en häftig upplevelse att få köra den inför säkert sju, åtta tusen på torget.

På tal om häftiga upplevelser. Att stå på scenen inför många tusen Oskarshamnsbor och fira SHL-avancemanget var ingenting mot vad som väntade Per och två supporterkompisar några månader senare. Andreas Hauge, även han aktiv i klacken, hade tweetat ett vad – om Liverpool skulle vända 0–3 mot Barcelona i returmötet i Champions League skulle han cykla upp till Oskarshamns SHL-premiär mot Skellefteå. Hur det gick? Liverpool vann med 4–0…

– ”Vilken jävla idiot!” minns jag att jag tänkte, garvar Per. Sen gick jag och funderade på det där och började tycka att det var en cool grej. Det var ju ett perfekt sätt för oss att visa vad vi är för ena nu när vi skulle debutera i SHL. Så jag messade Andeas och skrev att jag skulle hänga på. Sen var det ytterligare en kille som hakade på.

Nära att slänga cykeln i diket

Torsdagen den 7 september gav sig fyra personer av från Oskarshamn. Per Sandberg, Andreas Hauge och Jonas Forsberg på cykel och Tomas Björklund i en lånad husbil som fungerade både som restaurang och hotell längs vägen.

– Första dagen cyklade vi till Söderköping, nästa dag till Stockholm. Där skulle Andreas gå på ett bröllop så då passade vi andra på att besöka en försäsongsturnering i Södertälje. Dagen efter fortsatte vi till Uppsala och så långt gick det rätt okej, men sen blev det jobbigt.

– Sträckan Uppsala–Söderhamn var riktigt jobbig, det regnade konstant och blåste motvind. Där var det nära att jag slängde cykeln i diket. Ju längre norrut vi kom desto mer kuperat blev landskapet och sträckan mellan Sundsvall och Örnsköldsvik var nog den jobbigaste rent fysiskt.

Cykeläventyret blev uppmärksammat i hockeykretsar och längs vägen mötte både supportrar och hockeyprofiler upp. När de slutligen anlände i Skellefteå hade de varit ute i en vecka och samlat in 38 000 kronor till Tobias Forsbergs stiftelse.

– På själva matchen sen var det många oskarshamnare och riktigt bra stämning. Vi tog en poäng och hade en rolig kväll på stan efteråt. Men det var ganska skönt att hoppa in i husbilen och åka hem på söndagen, haha.

Fem frågor till Per Sandberg

Vad är speciellt med IK Oskarshamn?

– En sak vi fått väldigt mycket beröm för är att vi supportrar åker på väldigt många bortamatcher. Oavsett var vi spelar har vi nästan alltid folk på bortastå. Oskarshamn är ingen stor stad, och därför är det väl ännu lite mer imponerande att vi kan få iväg folk på i stort sett varenda match. Jag är väldigt stolt över klacken och de som är med där.

Varifrån kommer smeknamnet ”ickedickedoa”?

– Det har diskuterats varifrån det kommer och om jag förstår det rätt har vi nog snott det från Vimmerby, haha. Samtidigt finns det en företagsledare här i Oskarshamn som kallas ”Icke” (Per Erik ”Icke” Persson), hans företag Be-Ge Industri har bland annat köpt arenanamnet och stöttat klubben mycket genom åren. Så det har passat rätt bra med den ramsan. Nuförtiden har en kille som heter Robin kört en växelramsa med övriga klacken där han ropar ”ickedickedoa” och så svarar alla med ”Oskarshamn”. Det har blivit en kul grej.

Vilken är IK Oskarshamns största rival i SHL?

– Vi har nog ingen jättetydlig rival. Om jag skulle säga något lag är det nog Linköping. Vi har mött dem en hel del tidigare när båda lagen spelade i Allsvenskan, och så är det inte så långt mellan städerna. Dessutom har vi haft väldiga problem mot just Linköping. Sen finns lite rivalitet med Rögle av samma anledning, och även lite gentemot Leksand mest eftersom det är så många runtomkring Oskarshamn som håller på dem för att deras mor- och farföräldrar började hålla på Leksand på 1970-talet. Plus att Tommy Salo plockade med sig spelare härifrån när han blev sportchef för Leksand mitt under säsongen 2010/11.

Har du någon favoritspelare i IK Oskarshamn?

– Ja, det är många. En från förr som var kul att titta på var Roger ”Ragge” Karlsson, han hade ett jäkla temperament. Jag minns en match när det blev bråk och ”Ragge” plötsligt låg i motståndarnas avbytarbås och vevade medan medspelarna försökte dra ut honom i benen, haha. En annan är Skeeter Moore. En kul grej med honom var att han skötte karaoken på ett uteställe i stan och jag kommer ihåg en lite rolig händelse. Eftersom jag tyckte att det var kul att sjunga var jag vid karaoken titt som tätt och när jag kom för kanske tionde gången sa han med glimten i ögat: ”Nej Peer, inte en gang till” med klingande amerikansk brytning.

– Ytterligare en spelare som gjort avtryck är #15 Fredric Jaensson (som ”gick” på vatten) vars tröja hänger i taket ihop med #4 Skeeter Moore, #5 Peter Ekroth, #28 Thomas Gustavsson och #12 Alexander Johansson.

– Från dagens lag är Jonas Engström en favorit. Andra i närtid jag gillat är stockholmarna Robban Ohlsson och Christian ”Fimpen” Eklund. ”Fimpen” blev årets slitvarg när han spelade i IK och det diplomet hänger fortfarande på Ninos pizzeria som han besökte i Fimpens resa. Det var faktiskt jag som gjorde det diplomet.

Är det någon speciell IK Oskarshamnsmatch du minns lite extra?

– Jag minns en match i playoff till kvalserien 2001. Vi mötte Boden i bäst av tre. Första matchen vann IK uppe i Boden, sedan skulle match två och eventuellt tre spelas i Oskarshamn. Match två vann Boden efter en långdragen historia i sjätte perioden. Efter matchen åkte deras målvakt fram till oss i klacken och gjorde några hånfulla gester. I matchen efter hade vi i klacken bestämt oss för att göra något tillbaka, så på deras uppvärmning började vi jubla så fort någon i deras lag gjorde mål på målvakten. Vi höll på så hela uppvärmningen och till slut vågade spelarna knappt skjuta. Det var en schysst men rolig psykning. IK vann matchen ganska lätt dessutom, haha.

– Ett annat minne som sticker ut är en match mot Mora 2004. Vi hade som tradition att när motståndaren tog timeout förde vi ett jäkla oväsen. Klacken var precis bakom motståndarnas bås, och när vi drog igång med trumma och busvisslingar hördes inte mycket där nere. När vi hade stört hela deras timeout bestämde sig domaren för att ge dem en timeout till, direkt efter. Då förde vi givetvis ännu mer liv, men det var nog enda gången jag varit med om att ett lag fått två timeouts i samma match.

– Hit räknas naturligtvis också den avgörande matchen mot Timrå 2019.