JAG HÅLLER PÅ LEKSAND - LISELOTTE FRIDH

Kärleken till ett lag kan uppstå på många olika sätt. Den kan komma med modersmjölken, uppstå som en blixtförälskelse eller växa fram gradvis. För Liselotte Fridh var det snarast det senare.

– Jag växte upp i en idrottsintresserad familj i Eskilstuna och tyckte mycket om ishockey, men hade inget lag som var mitt lag. När jag var 18 år träffade jag en kille som var en väldigt inbiten Leksandsupporter och började följa med honom på matcher.

– Det var något med laget från den lilla orten med den starka traditionen som var väldigt lätt att ta till sig, det gick rakt in i hjärtat, berättar Liselotte.

På våren 1989 spelade Leksand SM-final mot Djurgården, och även om Liselotte hade börjat följa laget då var hon inte så känslomässigt engagerad i klubben som hon är idag.

– Och det kanske är tur, jag vet inte hur jag hade hanterat en SM-final idag, skrattar Liselotte.

Berg- och dalbanefärden inleddes 2001

Nåja, det finns nog ingen anledning att tvivla på Liselotte Fridhs kapacitet att hantera känslomässigt utmanande hockeyupplevelser. Som leksing har hon mer än många andra fått uppleva supporterskapets himmel och helvete. Den långa berg- och dalbanefärden började 2001, när Leksand åkte ur Elitserien efter att ha spelat i Sveriges högsta herrliga sedan 1951.

– Det var väldigt overkligt när det hände, minns Liselotte. På den tiden hade jag småbarn hemma och hade inte möjlighet att åka på så många matcher, så jag var nog mindre känslomässigt engagerad då än jag varit på senare tid. Det har ju varit några turer sedan dess…

Minst sagt. Under 00-talet spelade Leksand i kvalserien nio av tio säsonger.

– Jag minns kvalserien 2006, efter att vi gjort en säsong i Elitserien. Vi inledde kvalserien dåligt men hade en liten chans att hänga kvar inför sjätte matchen borta mot Skellefteå. Vi förlorade med 4–1 och då blev det klart att vi skulle åka ur – igen. Det var väldigt tungt att sätta sig på bussen för den långa resan hem, berättar Liselotte.

Tredje gången gillt mot rivalen

Flera gånger har Leksand mött Malmö i avgörande matcher, inte minst 2015 när skåningarna tog sig tillbaka till SHL, men tre år i rad – 2017–2019 – mötte Leksand också antagonisten Mora i direkt avgörande kvalspel.

– När jag stod på bortastå i Smidjegrav Arena och tittade upp i deras sunkiga tak efter att de slagit ut oss 2017 var det nästan som om jag klev utanför mig själv, berättar Liselotte. Det var förnedrande och hemskt, men jag kände mig på nåt sätt avtrubbad. Det var många yngre leksingar där och jag försökte väl finnas där för dem. ”Så här är det att vara leksing”, liksom.

– Men det där är också en anledning till den starka gemenskapen mellan oss Leksandssupportrar. Vi har gråtit och deppat ihop och när man delar såna stunder med andra kommer man närmare varandra, fortsätter hon.

Även 2018 blev det förlust i direktkvalet mot Mora, men 2019 kom så revanschen. Efter en omtumlande säsong – efter nio raka förluster fick Leif Carlsson sparken i december, och på annandagen skadades Tobias Forsberg så svårt i en match mot Almtuna att han blev förlamad – lyckades Leksand vända på säsongen och ta sig den långa vägen fram till ännu ett direktkval mot Mora. Det blev, som sagt, tredje gången gillt.

– Även den gången avgjordes det i deras arena, men det kändes nästan självklart att vi skulle gå upp. Efter Tobbes skada kändes det som om laget spelade för honom, och att vi gick upp på hans födelsedag kändes nästan ödesbestämt, minns Liselotte.

Sedan laget tog steget upp i SHL 2019 har Liselotte och hennes Leksandsvänner inte behövt genomlida några mer kvalspel. När man var på väg mot just ett sådant våren 2020 ställdes avslutningen av säsongen in på grund av pandemin, och säsongerna därefter har Leksand närmast varit ett topplag.

– Det har nästan varit svårt att hantera, skrattar Liselotte. Framförallt när vi kom trea och helt plötsligt skulle spela SM-slutspel. Hur gör man det?

Efter flytten: ”Hittat hem”

Oavsett om det är HockeyAllsvenskan eller SHL, kvalserien eller slutspel, hittar man Liselotte Fridh på ståplatsläktaren i Tegera Arena.

– Jag har stått där sedan 2005, och har min plats där jag alltid står. Helst vill jag att de som brukar stå runt omkring också står på samma ställe, i alla fall om det går bra för Leksand. Om vi till exempel leder efter första perioden kan jag få småpanik om de som varit ute och köpt nåt i kiosken inte ställer sig på samma plats igen i andra perioden, haha.

En stor förändring i Liselottes supporterskap inträffade inför den innevarande säsongen. I somras flyttade hon nämligen – äntligen – till Leksand.

– Jag har egentligen tänkt att jag ska göra det sedan tidigt 1990-tal, när jag började åka på Leksands matcher, säger hon med ett skratt.

– De senaste tio åren har jag bott utanför Sälen, så jag har ändå kommit närmare jämfört med Eskilstuna.

– Nu känns det som om jag hittat hem. Leksand har varit hemma för mig i 30 år tack vare Leksands IF och alla jag lärt känna som supporter. Nu har jag plötsligt tio minuter till arenan och ett socialt liv med människor jag känt ytligt i 15–20 år men nu börjat umgås med mer regelbundet.

Fem frågor till Liselotte Fridh

Vad är speciellt med Leksands IF?

– Det kanske låter som en klyscha men jag tror att det är David mot Goliat-fenomenet. Att Leksand är en så liten ort men att det ändå finns ett så bra hockeylag här. Att det är så litet gör också att man kommer väldigt nära klubben och spelarna. Ena dagen står man i arenan och ser dem på isen, nästa dag morsar man på dem på Ica.

Har du några favoritspelare i Leksands IF?

– Mikael ”Challe” Karlberg och Magnus ”Sigge” Svensson var två av mina tidiga idoler. På senare år skulle jag säga Jon Knuts och Oskar Lang. De är kulturbärare som spelar med stort hjärta.

Vilket är ditt bästa hockeyminne?

– Det är svårt att inte nämna den 1 april 2016 i Örnsköldsvik. Från att ha legat sist i Allsvenskan hade vi tagit oss fram till en sjunde och avgörande match om en plats i SHL mot MoDo. Vi var helt utspelade i hela matchserien, men jag kände att jag ville åka upp på sista matchen för att hylla laget. Ju närmare Ö-vik vi kom desto mer började man ändå tänka att ”tänk om vi grejar det”. Skulle man spela om den matchserien skulle MoDo vinna den 99 gånger av 100, men det här råkade vara den hundrade gången.

– Efter att ha firat ordentligt i Ö-vik kom vi tillbaka till Leksand först på morgonkvisten. Sen styrde klubben upp ett firande i Tegera Arena och vi fortsatte fira i dagarna tre. Det var den sjukaste och mest magiska säsongen någonsin.

Hur mycket av supporterskapet delar du med familjen?

– Jag har två söner, varav den yngsta, Emil, också bor i Leksand och har stått i klacken nästan lika många år som jag. Min andra son, Anton, bor i Stockholm men det händer att han kommer upp och ser någon match på plats. Att båda mina söner har blivit leksingar är jag så klart väldigt nöjd över.

Hur upplevde du allt runt Tobias Forsbergs skada?

– Jag var på plats den matchen och förstod direkt att det var väldigt illa. Sen tog det väldigt lång tid innan man fick reda på hur det hade gått, det var fruktansvärt.

– När det väl kommunicerades hur illa det var tänkte jag ”varför just han?”, som var en sån krigare och alltid gav allt. Samtidigt, var det någon som skulle klara att kämpa sig tillbaka från en sån skada var det ju han. Det är fint att se att han funnit en annan väg i livet och mår bra idag.