Möt människan: Anders "Ankan" Parmström
De flesta hockeyintresserade känner nog igen Anders ”Ankan” Parmströms röst. Hans karriär som expertkommentator började vid hemma-VM 1981, men tog fart på allvar 1984 då han anställdes av SVT. Där parades han ihop med Arne Hegerfors, en duo som kom att bli ikonisk inom svensk sport-tv. Men innan ”Ankan” började på tv hade han en lång hockeykarriär som både spelare och ledare i AIK.
– Jag växte upp i Solna och det blev mycket idrott. Fotboll och friidrott på sommarhalvåret och bandy och hockey på vintern, berättar Anders ”Ankan” Parmström när shl.se når honom under landslagsuppehållet.
– Vi hade ett kvarterslag som hette Näckrospojkarna som gick till semifinal i AT-cupen (som senare döptes om till St Erikscupen) i fotboll. De flesta hamnade i AIK som var storlaget och dammsög norra Stockholm på talanger.
Det dröjde innan ”Ankan” valde sport, men när han väl gjorde det föll valet på ishockeyn.
– Jag hade förmodligen lite mer talang för hockey, säger han med ett skratt.
– Sen var man rätt låst till fotbollen på sommaren när det fanns mycket annat som lockade, lägger han till.
Var del i populär ”kycklingkedja”
Att han var en talang inom ishockeyn fick han ett tydligt kvitto på när han som 17-åring plockades in i det AIK-lag som tog steget upp i Allsvenskan, landets högsta serie.
– Vi var tre småfimpar som spelade i en kedja, jag, ”Svirre” (Göran Svensson) och ”Sillen” (Lennart Selinder).
– Ledaren Olle Lundberg tyckte det var kul att kalla oss ”kycklingkedjan” och det snappade journalisten Åke Wilhelmsson upp. I första matchen i högsta serien spelade vi 3-3 mot Leksand och ”Svirre” gjorde alla tre mål. Då blev det rubriker i tidningen om ”kycklingkedjan” och sen var det etablerat.
Själv har han kommit att bli ”Ankan” med hela hockeysverige, men faktum är att han inte var speciellt unik med det smeknamnet under uppväxten.
– Nej, jag kände nog en fem, sex ”ankor” i Solna, säger han och skrattar till.
– Hette man Anders kallades man ”Ankan”, så var det med det, förklarar han.
Gick långt med hemvävt lag
Från debutsäsongen 1960/61 etablerade sig Anders ”Ankan” Parmström i AIK och i svensk hockey. Som spelare blev det ett SM-silver 1967/68, innan han la av 28 år gammal.
– Det var rätt mycket med jobb och familj. Vi hade andra barnet på väg och jag tappade nog motivationen lite. Jag hade haft Erling ”Eje” Lindström som tränare i sex år men när han la av påverkade det nog även mig, berättar ”Ankan” som passar på att höja ”Eje” till skyarna.
– Han måste varit Sveriges bästa tränare. Jag hade faktiskt bara två tränare under min karriär, ”Eje” och Svante Granlund. Även vi spelare följdes åt och höll ihop. 13 av 15 spelare i A-laget 1961 kom från St Erikscupen och först senare värvades spelare som Bert-Ola Nordlander och Leif ”Honken” Holmqvist in.
Bildbyrån
Anders "Ankan" Parmström som förbundskapten 1983.
Det dröjde två år så var Anders ”Ankan” Parmström tillbaka, men då i rollen som tränare.
– Det var spelarna med Bert-Ola och ”Honken” i spetsen som frågat ledningen om inte jag kunde bli tränare, berättar ”Ankan”. De hade väl snappat upp att jag var intresserad av taktik, spelsätt och så.
– När jag fortfarande spelade pratade jag i telefon med ”Eje” en timme om dagen hela hockeysäsongen om kommande matcher, laget, hur vi skulle spela och så vidare, säger ”Ankan”.
”Ärligt talat blev jag nog kvar för länge”
Efter att ha rådgjort med mentorn ”Eje” accepterade Anders Parmström erbjudandet och blev AIK:s tränare 1972. På den posten blev han kvar i åtta år.
– Ja, jag hade ett halvårs uppehåll när jag hade ett stort projekt på jobbet, men ärligt talat blev jag nog kvar lite för länge, medger ”Ankan”.
– Vi hade ju i princip samma lag hela vägen och mot slutet hade jag kanske lite svårt att stimulera killarna, det är i alla fall en känsla jag själv har.
Den analysen ligger i linje med Parmströms självskattning som tränare.
– Mina styrkor låg i det taktiska och att se vilka spelare som passade ihop, där låg jag nog i toppen vill jag påstå. Svagheten var kanske att jag borde varit lite tuffare, framförallt på träningarna. Jag tyckte inte jag skulle behöva stå och skrika på spelarna, men skulle kanske varit lite mer på, resonerar han.
Precis som spelarkarriären innehöll tränarkarriären ett SM-silver (1978), men de stora AIK-framgångarna kom efter att Anders ”Ankan” Parmström lämnat klubben.
– Fast jag vill hävda att jag var med och byggde laget som hade sin storhetstid på 1980-talet, påpekar ”Ankan”.
– Vi utnyttjade GiH (Gymnastik- och idrottshögskolan) och värvade killar som kommit in där. Den vägen fick vi Pelle Mårts, Hans ”Virus” Lindberg och Peter Gradin. Sen var det några värvningar som det blev lite rabalder kring också. Vi tog Kenta Nilsson från Djurgården när de trillade ur Elitserien 1975 och det gillade inte djurgårdarna. Likadant var det när vi värvade Pelle Lindbergh från Hammarby. Men båda två ville bli proffs och insåg att de hade störst chans till det om de spelade i högsta serien med oss, och det gick ju vägen för båda två, skrattar ”Ankan”.
Blev mordhotat första veckan på nya jobbet
Efter åtta år som tränare tog Anders Parmström ett sabbatsår 1980. Under VM i Göteborg 1981 hoppade han in och kommenterade Sveriges matcher för Radiosporten, och när dåvarande förbundskaptenen Bengt ”Fisken” Ohlsson hoppade av på grund av mordhot gick frågan till ”Ankan”.
– Jag hade blivit tillfrågad redan 1978, men jag var så mycket AIK:are att jag stannade kvar då. Men när jag fick frågan för andra gången tackade jag ja. Det var ett tungt uppdrag, ett förtroendeuppdrag och var en nyttig erfarenhet, konstaterar ”Ankan”.
Även om han varit påpassad som tränare för AIK växlades det mediala intresset upp ytterligare en nivå när han blev förbundskapten. Tyvärr fick han också – likt sin företrädare – motta mordhot.
– Jag tror faktiskt det var samma person, det var nån uppe i Dalarna som inte tyckte vi skulle ha någon av oss som förbundskapten, spekulerar ”Ankan”.
– Jag hade polisbilar som cirkulerade utanför huset i ett par veckor, sen ebbade det ut som tur var.
En del menar att tur och otur inte existerar inom idrott, men om man nu inte ställer sig bakom den doktrinen kan man kanske hävda att ”Ankan” faktiskt hade lite otur med tajmingen som förbundskapten. Han hade nämligen jobbet mitt under Sovjets storhetstid.
– Ingen har väl mött superfemman lika många gånger som jag, suckar ”Ankan”.
– I varje mästerskap kunde man räkna bort förstaplatsen, den gick alltid till ryssarna. En gång frågade jag Larionov, som kunde lite engelska, hur de kunde vara så bra. Han tittade förvånat på mig och svarade: ”Antingen passar man ihop, eller inte”.
”Hade ett språk som var outstanding”
Tiden som förbundskapten avslutades med ett OS-brons i Sarajevo 1984. Därefter bytte ”Ankan” och Leif Boork jobb med varandra. Boork tog över som förbundskapten medan Anders Parmström klev in på SVT som expertkommentator tillsammans med Arne Hegerfors.
– En av de absolut bästa tv-kommentator vi haft, slår ”Ankan” fast. Han hade ett språk som var outstanding och han vågade vara tyst. Dagens tv-kommentatorer verkar ibland glömma att de flesta har bild på sin tv, haha.
Bildbyrån
Anders "Ankan" Parmström och Arne Hegerfors 2003.
Efter OS i Nagano 1998 flyttade Arne och ”Ankan” från statliga SVT till privatägda Supersport (senare Canal+ och C More).
– Det var ingen skillnad rent arbetsmässigt, men det blev mer fokus på Elitserien, konstaterar ”Ankan”.
– Från 1998 och framåt gjorde vi bara Elitserien, inga landslagsturneringar. Vi jobbade ofta två gånger i veckan och åkte bil över hela Sverige. Arne hade inget körkort så det var ju alltid jag som fick köra.
– Ofta hade vi nån mer med i bilen, kanske en reporter till exempel, och alla älskade att åka med oss för att få höra Arnes historier. Han var en suverän berättare och de som åkte med satt som små tindrande ljus och lyssnade, garvar ”Ankan” som själv hade hört alla historier många gånger om.
”Inga hegerforsare idag”
Kommentatorsparet Arne Hegerfors och Anders ”Ankan” Parmström gjorde nästan 30 år ihop och blev med åren folkkära. Kanske hade Igor Larionov en poäng, för tvivelsutan passade Arne och ”Ankan” ihop.
– Vi hade samma typ av humor, men han var lite snabbare. ”Inga hegerforsare idag”, kunde jag säga inför sändning och då frågade han om det hade varit för mycket. Det dök upp småkommentarer hela tiden där man inte visste om man skulle garva eller säga åt honom.
– Men vi var aldrig oense i sändning och det är jag glad över, säger ”Ankan”.
På grund av en stroke tvingades Arne Hegerfors avsluta sin yrkeskarriär 2012. Anders ”Ankan” Parmström fortsatte några år till.
– Men det var inte samma sak, konstaterar han.
Den 29 januari 2024 avled Arne Hegerfors, ett väntat men inte desto mindre smärtsamt besked för vapendragaren Parmström.
– Vi har haft kontakt hela tiden och jag förstod sista månaden att han inte hade många dagar kvar. De här dagarna som har gått har jag tänkt mycket på vår tid ihop och jag har redan hunnit sakna honom mycket. Nu pratar jag ofta med hans änka Kerstin och nu ska vi planera för begravningen. Det kommer väl bli tårar, men så är det när man står så nära varandra, suckar ”Ankan”.
Ända in mot slutet pratade de hockey med varandra, och ”Ankan” fortsätter följa både Hockeyallsvenskan – där hans AIK går starkt – och SHL.
– SHL är en jättebra liga med väldigt hög kvalitet. Det enda jag kan sakna är lite fler profiler som stannar länge i sina lag. Det byts ut lite för många lite för ofta, avslutar Anders ”Ankan” Parmström.
