MÖT MÄNNISKAN: JOHAN HEDBERG

Den 14 september 2023 var en speciell dag för Johan Hedberg. Det var dagen då han debuterade som huvudtränare i SHL och han gjorde det i en miljö som var väldigt välbekant, nästan som ett andra hem. Han gjorde det dessutom efter att kort tidigare ha begravt sin far, hans kanske största påhejare under ishockeykarriären.

– Det kom lite som en chock när pappa gick bort, även om han var till åren kommen. Samtidigt som jag hade hoppats få ha honom på plats när jag gjorde SHL-debut som tränare var det skönt att det hände innan säsongen så att allt det praktiska runt begravningen var klart när hockeyn drog igång, konstaterar Johan Hedberg och fortsätter apropå debuten som Örebrotränare:

– Klart det var speciellt, jag har basen kvar i Leksand och känner nästan alla runt laget och även på läktaren. Sen när matchen väl drar igång är det fullt fokus på jobbet som ska göras, men jag hann ta in stunden och det är en jättehäftig arena att spela i med fantastiska fans.

Att Tegera Arena har varit som ett andra hem för Johan Hedberg kanske är en sanning med modifikation, för egentligen är det i Leksands isstadion han spenderat mest tid. Han är född 1973, yngst i en skara om tre bröder och uppvuxen i lilla Alvik utanför Leksand.

– Det var en jättebra uppväxt även om jag var lite isolerad från mina hockeykamrater ute i Alvik. Jag spenderade mycket tid under uppväxten med att stå ensam och skjuta antingen fotbollar eller puckar mot en vägg, skrattar Johan.

– Fast det blev också mycket landhockey med bröderna och barnen i grannskapet. Vi tävlade mycket och det gillade jag. Det var väl en del i att jag fattade tycke för målvaktsposten, dit jag blev förvisad av de äldre bröderna, haha.

Fick jobba med idolen

Klubben som gällde från unga år för Johan Hedberg var Leksands IF, där Stefan Lunner var en tidig favorit.

– Ja, Stefan var den jag såg på nära håll och han var nummer ett. Samtidigt var Pelle Lindbergh en mytisk idol för mig, och jag minns att jag hade en plansch med honom på pojkrummet.

– Stefan Lunner hade en riktigt cool mask och en häftig plockhandske, med fingrarna på utsidan. Det stuket gillade jag och så småningom blev jag själv väldigt nördig kring min egen målvaktsutrustning.

Stefan Lunner kom sedan också att spela en relativt stor roll för Johan Hedbergs karriär. Han var nämligen målvaktstränare i Leksand den säsong då en 19-årig Hedberg blev upplockad som tredjeval bakom Åke Lilljebjörn och Jonas Levén.

Johan Hedberg i Leksandsdebuten mot Rögle. Foto: Bildbyrån

– Under juluppehållet 1992 blev Jonas skadad och Åke fick nåt strul med ögat, och då var det plötsligt bara jag kvar, säger Johan med ett skratt. Jag fick göra debut hemma mot Rögle, en match vi vann med 4–1 och sen rullade det på. Jag fick stort förtroende av Wayne Fleming som var headcoach och trots att de andra kom tillbaka fick jag stå de matcher som var kvar av säsongen.

– Sen var det så klart häftigt att få jobba med Stefan, i början var jag lite starstruck, fortsätter Johan. Senare fick jag också jobba med honom i landslaget och vi utvecklade en väldigt bra relation. Stefan var en visionär och före sin tid med många tankar kring försvars- och målvaktsspel. Då skakade många på huvudet åt honom, men idag är det självklara saker som alla jobbar med.

En av de första målvakterna med målad mask

En influens från Lunner som fastnade hos åtminstone Johan Hedberg var alltså det där med utrustningen. Det var viktigt med bra grejer, helt enkelt.

– Haha, ja så var det, nickar Johan. Jag hade massor av vidskepliga grejer för mig men insåg att det inte var bra. Måste man göra på ett visst sätt blir man mentalt blockerad om det nån gång inte går att göra på det sättet. Som tur var för min del glömde jag ofta bort vad jag hade gjort föregående säsong över sommaren, så jag hade inga långlivade tics.

– Men jag var oerhört fascinerad av utrustningen och det var som julafton varje gång man fick en ny pryl, skrattar han vidare. Jag var tidig med målad målvaktsmask. Det var en fysioterapeut borta i Nordamerika jag fick kontakt med som nosade upp en kille utanför Leksand som kunde måla. Den killen hjälpte mig med masken med två stegrande dalahästar som Leksand Superstars, supporterföreningen, sedan anammade som sin logga.

Johan Hedberg i masken med dalahästar. Foto: Bildbyrån

Dalahästarna i all ära, men mest känd av Johan Hedbergs målvaktsmasker är nog ändå en annan.

– Jag har kvar de flesta nånstans, även om de ligger undanlagda. Favoriten är nog den blåa med älgen på som jag hade i Pittsburgh. Det var så stort medialt genomslag och jag förknippar den med tiden då jag uppfyllde min stora barndomsdröm att spela i NHL, berättar Johan.

Efter det där genombrottet runt jul 1992 gjorde Johan Hedberg ytterligare fyra säsonger i Leksand innan han som 24-åring tog steget över till Nordamerika där han hamnade i AHL-laget Manitoba Moose. Men det skulle komma att bli en något strulig säsong.

– Jag hade en stor dröm, att mäta mig mot de bästa i världen och se om jag klarade av det. När jag åkte över var det NHL jag hade för ögonen, men jag fick kämpa och ett tag tänkte jag att det aldrig skulle ske, att chansen aldrig skulle komma, medger Johan.

”Kan man gå på moln var det nog det jag gjorde då”

Efter att ha hoppat runt bland några klubbar, återvänt för en säsong till Leksand och sedan spenderat ännu en säsong i ytterligare ett annat AHL-lag kom den så, chansen med stort C.

– Jag satt i Manitoba och följde Mario Lemieuxs comeback, det var häftigt. Några dagar senare fick jag veta att jag blivit tradad till Pittsburgh och plötsligt satt jag i samma omklädningsrum som Lemieux, Jagr, Kovalev och grabbarna. Kan man gå på moln var det nog det jag gjorde då, säger Johan med ett garv.

– Debuten kom borta mot Florida. På morgonen blev jag intervjuad av en lokalreporter som frågade om jag visste att Pavel Bure, som spelade i Panthers då, skulle få tre frilägen mot mig under matchen. ”Nej, det visste jag inte men tack för varningen”, svarade jag. Tio minuter in i första perioden kom han fri, lurade mig och la in pucken mellan benen. Sen fick han mycket riktigt två frilägen till som jag lyckades rädda.

Det blev många år i NHL för Johan Hedberg, men debuten kom i Pittsburgh Penguins. Foto: Andreas Hillergren/Bildbyrån

Trots Bures mål blev det seger i matchen och Hedberg räddade över 40 skott. Det blev startskottet på ett häftigt genombrott som också förklarar bakgrunden till målvaktsmasken som än idag ligger Johan Hedberg närmast hjärtat.

– I första hemmamatchen i slutspelet mötte vi Washington och jag minns att vi spelade bra. Vi ledde med 2–0 men varje gång jag rörde pucken buade publiken. Jag undrade vad tusan det var frågan om, det var ju ändå hemmafans! Efter ett tag gick det upp för mig att de inte buade utan ropade ett utdraget ”mooose” som i älg, eftersom jag hade kommit direkt från AHL-laget Manitoba Moose, skrattar Johan.

Smeknamnet höll i sig resten av karriären och än idag kan nog många nordamerikanska hockeyfans säga vem ”The Moose” är. Inte minst eftersom han efter drygt två säsonger i Pittsburgh flyttade runt till flera olika NHL-lag.

– Jag har haft ynnesten att spela med många duktiga spelare och haft väldigt roligt i flera lag. Tiden i Vancouver med svenskgänget var härlig, sen var det så klart kul att kampera med Marty (Brodeur) i New Jersey och få uppleva en Stanley Cup-final, även om jag inte fick spela. Skulle jag plocka ut en spelare som står ut som lagkamrat är det ändå Niclas Hävelid, otroligt professionell i allt han gör och en god vän än idag.

Slutstation på NHL-äventyret blev New Jersey Devils. Det kom också lite hastigare än vad Johan Hedberg hade tänkt.

– Jag var visserligen 40 år, men hade ett år kvar på kontraktet med New Jersey. De tradade till sig Corey Schneider och det innebar slutet för mig, konstaterar han krasst. Jag blev faktiskt inbjuden till New York Rangers försäsongscamp, men hade inget kvar att ge. Samtidigt erbjöd Lou Lamoriello, boss i New Jersey, mig att bo kvar i New Jersey och jobba vidare med dem. Jag tyckte det lät spännande och fick prova på allt möjligt under mitt sista kontraktsår, det var väldigt lärorikt.

Lämnade USA – delvis på grund av Trump

Året efter fick Johan Hedberg anställning som målvaktstränare för Albany Devils, ett jobb han utförde så pass bra att han fick samma tjänst i NHL-klubben San José Sharks där han spenderade drygt fyra år.

– Jag och familjen har tänkt tusentals gånger att vi kanske skulle bli kvar i USA, och vi hade nog kunnat tänka oss att bo kvar där resten av våra liv. Men strax innan jul 2019 fick jag sparken från San José samtidigt som klimatet i USA förändrades med Trump, pandemin och Black Lives Matter-rörelsen. Då blev det till slut naturligt att vända hem till Sverige, berättar Johan.

Hem till Sverige, men inte till Leksand. Faktum är att det blev till värsta rivalen, Mora.

– Det var Patrik Allvin som frågade lite om jag var sugen på det, han hade lite känningar i Mora efter sin tid där. Jag funderade på om det kunde vara känsligt men frågade några vänner och de sa ”nej, nej, det är hur lugnt som helst”. Jag tänkte att det nog inte vore så tokigt och det blev helt rätt, jag hade tre fantastiska år i Mora.

Johan Hedbergs första uppdrag som huvudtränare var i Mora i Hockeyallsvenskan. Foto: Kenta Jönsson/Bildbyrån

Som gammal målvakt tillhör Johan Hedberg något av en minoritet, det är nämligen vanligare att de fortsätter som målvaktstränare, men när flyttlasset gick hem till Sverige och Mora var det som huvudtränare Johan Hedberg blivit anställd.

– Jag trodde nog aldrig att jag skulle känna så, men efter att ha fått sparken som målvaktstränare från San José kände jag att jag samlat på mig så mycket erfarenheter både som spelare och tränare att jag ville prova vingarna som headcoach och testa min egna idéer. Det blev en omställning på flera sätt. Som målvaktstränare har man mindre ansvarsområde och i Hockeyallsvenskan är du som headcoach ansvarig för ganska många bitar i klubben. Samtidigt var det så klart en omställning att komma tillbaka till Sverige efter 20 år i Nordamerika, erkänner Johan.

Uttalandet som väckte starka reaktioner – en läxa

Det må ha varit lugnt när Johan Hedberg skrev på kontraktet med Mora, men han skulle märka av rivaliteten lite senare, och det ordentligt. I samband med att Leksand hade skadeproblem i SHL kom en förfrågan om att låna Moras lagkapten Daniel Ljunggren, en förfrågan Mora via Johan Hedberg accepterade. I samband med utlåningen dök det upp citat i media där Johan Hedberg uttalade att ”jag ser det som att bli uttagen i ett landslag” – varpå kalabalik utbröt i Mora.

– Man kan alltid trycka på ord i och ur en kontext, och jag anser att jag blev felciterad, säger Johan så här i efterhand. Vad jag ville förmedla var att SHL var ett steg uppåt för Daniel, sen om det var i Leksand eller något annat SHL-lag spelade ingen roll. Men moringarna tolkade det som att jag tyckte att Leksand var att likställa med Tre Kronor, och det var en läxa jag fick lära mig.

Det blev, stormen kring Daniel Ljunggrens utlåning till trots, tre lyckade säsonger i Mora för Johan Hedberg och hans tränarteam. Laget placerade sig 6:a, 7:a och 3:a i Hockeyallsvenskans grundserie, och sista året gick man till semifinal i slutspelet där MoDo blev för tuffa i fyra raka matcher.

– Första året var bra, vi hade ett väldigt ungt lag och var lite topptunga, lite för beroende av två bra linor, kommenterar Johan. Vi försökte bygga och utveckla truppen under tre år, skapa ett mer komplett lag som skulle utmana om en SHL-plats år tre. Det sista året var också vår klart bästa säsong med ett mer komplett lag på pappret, folk som varit med några år och var samspelta. Jag tycker inte semifinalserien mot MoDo kändes som en 0–4-serie, men samtidigt gör det ändå lite ont att vi inte kunde bjuda upp bättre till dans än vi gjorde.

Johan Hedberg är ny huvudtränare för Örebro. Foto: Emma Wallskog/Bildbyrån

Sena vändningen – en jackpott

Nu har Johan Hedberg bytt Moras bås mot Örebros, och frågar du honom själv kom flytten ganska symptomatiskt.

– Ja, jag och frun var ganska eniga om att vi ville röra på oss. Vi har aldrig bott särskilt länge på ett och samma ställe och är kanske lite rastlösa av oss, haha. Första tanken var att ta oss ut i Europa, men det dök inte upp något av intresse och i stället hörde Örebro av sig. Det lät väldigt intressant, samtidigt kändes det lite halvkymigt för egen del att ta Niklas Erikssons jobb eftersom vi är väldigt goda vänner sedan tiden i Leksand, berättar Johan.

– När det senare kom på tal att Niklas skulle bli kvar som sportchef och därmed min närmsta chef var det som en jackpott för mig. Vi står för samma värderingar och delar många tankar. Vi vill skapa en trygg, genuin miljö att jobba i.

Arbetsmiljö i all ära, men vilken är egentligen Johan Hedbergs ishockeyfilosofi? Hur vill han att hans Örebrolag ska uppträda ute på isen?

– Jag vill att vi spelar en väldigt rak, snabb ishockey. Jag har för dåligt tålamod för att sakta ner spelet, ta burskydd och såna saker. Självklart går det ut på att vinna matcher, men det ska vara underhållande att titta på. Jag blir som gladast som tränare när det går snabbt från egen zon upp i anfallszon med raka, snabba beslut.

Coachar med handskar – ingen gimmick

Örebro och Johan Hedberg har fått en flygande start på SHL-säsongen. Själv verkar han ha acklimatiserat sig väl till den högre nivån, och beskriver skillnaden mellan serierna på följande vis.

– Det är tydligare struktur i SHL och du blir hårdare straffad för misstag. Alla spelare i SHL är lite bättre skolade, lite bättre i utförandet. Sen är det ofta lite äldre och mer rutinerade lag i SHL än i Hockeyallsvenskan också, så det är lite mer fokus på spelarutveckling – vilket gör det naturligt att det blir lite fler och större misstag – i Hockeyallsvenskan än i SHL.

Den uppmärksamme åskådaren kanske har noterat att Johan Hedberg har på sig handskar under matcherna. Trots hans uttalade intresse för utrustning och material är det inte av fåfänga, utan beror på sjukdomen Raynauds syndrome.

– Ja, precis, det innebär egentligen att mina händer blir väldigt kalla och jag får dålig rörlighet i fingrar och leder. Det påverkar mig inte i livet, men jag spenderar ju mycket tid i kalla miljöer vilket väl inte är optimalt just ur det hänseendet. Men SHL-arenorna är faktiskt lite varmare överlag än arenorna i Hockeyallsvenskan, och Behrn är helt okej, avslutar Johan Hedberg med ett skratt.