Möt människan: Emil Pettersson

Klubbteknik, offensiv talang, blick för spelet. Åtråvärda egenskaper inom den moderna ishockeyn. Men var kommer de ifrån? Var får man egentligen skills? Tja, Ånge IP är inget dåligt ställe att börja på. Det gjorde Emil Pettersson.

– Haha, ja, där tillbringade jag mycket tid, säger han med ett skratt när shl.se når honom för en pratstund över telefonen.

– Det blev många timmar när jag bara åkte runt och hade kul med klubba och puck, helt bekymmerslöst. Det har nog lagt en bra grund för min teknik.

Rent geografiskt ligger Ånge nästan exakt mitt i Sverige, men på många andra sätt kan byn upplevas rätt off. Invånarantalet har sjunkit stadigt sedan 1960-talet och det var länge sedan Ånge var uppe och nosade på 3 000 invånare i tätorten. Ändå har den lilla medelpadska orten exporterat musikgruppen Takida och inte mindre än två NHL-proffs. Hittills. Så som Emil Pettersson spelar kan det mycket väl vara tre nästa gång Statistiska Centralbyrån kommer med nedslående siffror om Ånges befolkningsutveckling.

– Jag tyckte att det var väldigt bra att växa upp i Ånge, konstaterar Emil. För mig handlade allt om idrott och det gick att idrotta jämt i Ånge.

Lillebror i NHL

Fyra år yngre lillebrorsan Elias, en av de där två NHL-exporterna, la även han grunden till sin spelstil på Ånge IP.

– Jo, han ville alltid hänga med mig och mina kompisar när vi spelade. Det har nog hjälpt honom eftersom han var mindre och var tvungen att ta sig fram på andra sätt, resonerar Emil.

{!B}

Med tanke på åldersskillnaden var det sällan de två syskonen rök ihop, men Emil minns i alla fall en gång när just det hände.

– Jag var kanske tio år och han var väl fem, sex då. Vi spelade innebandy i hallen hemma och jag lät honom inte ta bollen. Till slut svartnade det för ögonen på honom och han drog klubban med en tvåhandssving i nacken på mig, haha. Men det var nog första och enda gången det blev bråk när vi höll på med idrott.

Åkte till Timrå med djurgårdare

Springer du på någon av de knappa 3 000 Ångeborna och frågar vart han eller hon åker när de ska in till stan har du nog mest otur om svaret blir Östersund. För merparten, inklusive Emil Pettersson, är det Sundsvall man åker till om tätortens serviceutbud inte räcker till. Det var också dit, eller rättare sagt till Timrå, Emil Pettersson åkte för att se livehockey.

– En av de första matcherna jag såg i Elitserien var Timrå mot Djurgården. En kompis och hans pappa var djurgårdare, så jag hängde med dem. En annan match jag minns att jag såg på plats var Timrå mot Malmö, annars följde jag det mest via teven.

Med åren växte sig Emil Petterssons ishockeyintresse allt starkare. En som noterade det var Emils lågstadiefröken Ingrid Påhlsson, som kanske såg något av sin egen sons driv och passion hos Emil.

– Jag tyckte det var jäkligt häftigt att Samuel Påhlsson kom från samma by som jag, medger Emil. Jag såg upp till honom väldigt tidigt och det var väl han och Peter Forsberg som var mina idoler när jag växte upp.

{!A}

Faktum är att det inte bara var Samuel Påhlssons mamma Emil hade som lärare. Även pappa Olles och Emils vägar korsades via skolan.

– Jo, han var gympalärare till och från under högstadiet, och så var han med och hjälpte till lite i Ånge IK när jag spelade där. Han har gett mig en del tips och råd.

När Emil gick sista året på högstadiet trappade han upp hockeysatsningen. Från lilla Ånge IK bytte han till Timrå IK och pendlade de tio milen enkel resa för att träna och spela med deras U16-lag. När det var dags att börja på gymnasiet blev det naturligt att flytta till Timrå.

– För mig var det nog alldeles lagom avstånd hem. Så långt att jag var tvungen att ta hand om mig själv men tillräckligt kort för att det skulle vara enkelt att ta sig hem eller för mamma och pappa att komma och hälsa på. De åren på hockeygymnasiet var helt fantastiska och jag önskar nästan att jag kunde få återuppleva dem.

”Jag tror att Tomas Montén var lite för feg”

Ett specifikt ögonblick som säkert inte heller vore fel att återuppleva är det när han fick en alldeles speciell födelsedagspresent på sin 19-årsdag.

– Jag hade varit med A-laget och tränat och blev uppringd av Henrik Stridh som var assisterande tränare där. Han berättade att jag skulle få åka med dem till Göteborg och spela matchen mot Frölunda dagen efter. Jag fick runt åtta minuters istid och minns att matchen gick till straffar. Jag satt och kollade på Stridh och vår andra ass-tränare Anders Karlsson och hoppades att de skulle se att jag väldigt gärna ville lägga en straff. Till slut frågade de om jag var sugen men jag tror att vår huvudtränare Tomas Montén var lite för feg, så jag fick inte lägga. I den åldern hade jag lite bättre fantasi och såg bara möjligheter, så jag hade nog varit rätt självsäker om jag hade fått chansen, skrattar Emil.

{!C}

Den säsongen slutade med degradering för Timrå. Ett hårt slag mot den ekonomiskt sargade föreningen, men för Emil och flera andra yngre spelare öppnade det dörren till A-laget.

– Jag tror att jag hade fått chansen i A-laget även om vi varit kvar i SHL, men jag fick så klart en större roll i Hockeyallsvenskan och så här i efterhand blev det väldigt bra för mig. Timrå hade dålig ekonomi och var mer eller mindre tvungna att göra en nystart med egna spelare som Emil Berglund, Didrik Strömberg, Jeremy Boyce Rotevall, Anton Wedin med flera. Det blev ett litet startskott för Timrås nya identitet.

”Stolt över att jag vågade ta mig an den tuffa utmaningen”

Även om Timrå satsade ungt och lokalt fortsatte de ekonomiska problemen hopa sig. Under Emil Petterssons andra seniorsäsong i klubben höll det på att sluta riktigt illa.

– Vi var väl i princip bara några timmar ifrån konkurs. Som spelare minns jag att man var orolig för om vi skulle kunna slutföra säsongen och det snackades om att vi kanske skulle frigöras från våra kontrakt. Rent spelmässigt gick det ändå bra för mig och vid sidan av isen blev det en bra lösning där Modo tog över mitt kontrakt men lånade tillbaka mig till Timrå tills vi hade spelat klart säsongen, berättar Emil.

Ur askan i elden. Modo kämpade för sin SHL-existens när Emil anslöt med två matcher kvar av grundserien. Det blev sedermera nedflyttningskval där Modo ganska enkelt avfärdade Vita Hästen.

– Jag är stolt över mig själv att jag vågade ta mig an den tuffa utmaningen med Modo, säger Emil.

– Och så är det ju inte alla som kan säga att de lirat pp med Donald Brashear, lägger han till med ett skratt.

{!D}

”Aldrig varit så överlägsen ett annat lag över sju matcher”

Med tanke på att Modo behöll sin SHL-plats blev det naturligt för Emil Pettersson att skriva på ett nytt kontrakt med klubben och göra flytten till Örnsköldsvik permanent. Det blev emellertid en ganska tuff tillvaro även år två.

– I början av säsongen fick jag inget stort förtroende, men när Andreas Johansson kom in efter 15 matcher fick jag direkt en bra start och mycket ansvar både offensivt och defensivt. Rent individuellt var det en bra säsong, men det är svårt att se tillbaka på det året och vara positiv, säger Emil Pettersson dämpat.

För den som följer Modo och deras kamp i botten av den hockeyallsvenska tabellen just nu är det lätt att förstå vad Emil Pettersson menar. Den säsongen, 2015/16, var nämligen senast den anrika klubben spelade i högsta serien. På vårkanten trillade laget ur SHL efter att ha blivit utslagna i en matchserie mot Leksand som avgjordes på övertid i sjunde matchen (just den matchen vann Modo skotten med 50–18).

– Jag har aldrig varit så överlägsen ett annat lag över sju matcher, fortsätter Emil. Ändå lyckades vi inte knyta ihop säcken. Det grämer mig än idag. Det var en hemsk upplevelse och från det att slutsignalen gick och de närmaste dagarna därefter gick man runt med en tomhetskänsla som är svår att beskriva.

För Emil Petterssons egen del var det inget snack om att hans plats fortsatt var i SHL. Trots Modos kräftgång hade han snittat 0,5 poäng per match och dessutom klivit fram i en central roll i kvalmatcherna.

– Några dagar efter vi åkt ut pratade jag med min agent och fick reda på att det fanns några olika SHL-lag som var intresserade, berättar Emil som till slut valde Skellefteå.

– Skellefteå var ett absolut topplag och där och då trodde jag att det var min bästa chans att utvecklas. Det pratades om att de tränade riktig hårt där uppe och jag kände att jag ville utnyttja det och bevisa för mig själv att jag kunde hantera det.

{!E}

”Sa att jag skulle gå ut och ha jäkligt kul”

Men Skellefteå och Emil Pettersson blev ingen perfect match. Det dröjde inte mer än halvvägs in på säsongen innan han fick lämna laget.

– Det är så många tillfälligheter och olika faktorer som spelar in om man lyckas eller inte, säger Emil lite dröjande när han försöker förklara varför det inte fungerade i Skellefteå.

– Egentligen gick det nog inte så jäkla dåligt där uppe men oavsett blev det ett stort lyft när jag kom till Växjö. Redan när jag kom dit tog Sam Hallam in mig på ett möte och sa att jag skulle vara mig själv, inte känna någon stress över att producera poäng utan bara gå ut och ha jäkligt kul.

{!F}

Succén var omedelbar. Emil Pettersson snittade en poäng per match resten av säsongen, inklusive slutspelsserien mot Malmö där Växjö till slut förlorade.

– Jag kände att jag fick en riktigt bra avslutning i Växjö och att jag i princip spelade min bästa hockey i kvartsfinalen. Jag var redo att gå vidare och ville ta chansen i Nordamerika. Jag har alltid drivits av att utmana mig själv och försöka ta nästa steg, men så här i efterhand är det klart att jag har funderat på om det var rätt att åka över då.

– Inte minst med tanke på att Elias kom till Växjö säsongen efter och att det slutade med SM-guld för deras del, tillägger Emil.

”Sa aldrig åt honom att det var här han skulle spel”

Det är nästan så man kan tro att det varit en strategi, det där att Emil och Elias inte har spelat ihop. Våren 2015 lämnade Emil Timrå, och på hösten debuterade Elias i A-laget. Inför säsongen 2017/18 lämnade Emil Växjö och samtidigt tog Elias steget dit från Timrå. Bröderna har följts åt genom karriären, men ändå inte. Lillebror har följt i storebrors fotspår, men utifrån vad han själv har känt varit det bästa för hans egen karriär.

– Det var klart att jag berättade hur det funkade i Växjö, vad jag tyckte om klubben och jag sa till honom att jag trodde att det skulle passa honom jättebra. Men jag sa aldrig åt honom att det var här han skulle spela utan var snarare tydlig med att om han fick bättre magkänsla för någon annan klubb skulle han välja den.

{!G}

I stället för SM-guld med brorsan spenderade Emil Pettersson säsongen 2017/18 – och majoriteten av säsongen 2018/19 – i Milwaukee och Nashville Predators farmarlag Admirals. Trots relativt god poängproduktion kom aldrig chansen han väntade på för ”Preds”.

– Jag gjorde det helt okej, men inte tillräckligt bra för att slå mig in där, konstaterar Emil krasst. Mot slutet kände jag att jag inte skulle få någon chans och bad om att bli trejdad. Mot slutet av säsongen 2018/19 hörde Växjö av sig och frågade om jag ville komma hem och avsluta säsongen med dem, men då kände jag att jag ville löpa linan ut och köra de två åren i Nordamerika jag bestämt mig för.

I stället flyttade han hem några månader senare, inför säsongen 2019/20. Det blev emellertid, som Emil själv uttrycker det, en ”skitsäsong” för både honom och laget. Och det är klart att det fanns ett visst mått av tvivel på den egna förmågan som låg där och gnagde.

– Jo, men det var nog lite det som gjorde att det inte gick så bra förra säsongen, medger Emil. När jag inte fick utdelning försökte jag ändra på saker i mitt spel och funderade mycket på vad det var som inte fungerade. Men när jag väl gick in i sommarfysen inför årets säsong hade jag släppt alla tankar på fjolåret och använde det bara som bränsle för att bevisa för alla som hade tyckt en massa saker att de hade fel.

”Hittat tillbaka till glädjen”

Det var uppenbarligen någon form av raketbränsle, för när vi skriver mars i kalendern och grundserien går in i den avgörande fasen återfinns Emil Pettersson i toppen av såväl poäng- som skytteligan.

– Jag har hittat tillbaka till glädjen i att spela hockey och spelar för att det är kul snarare än att tänka på en massa bekymmer. Samtidigt har vi som lag spelat mycket bättre och det går hand i hand. Laget är en anledning till att jag spelar bättre och jag är en anledning till att laget spelar bättre, menar Emil.

{!H}

Med en sådan säsong i ryggen vet Emil Pettersson att snacket om en återkomst till Nordamerika och ett nytt försök att slå sig in NHL kommer komma. Till sommaren tappar Arizona hasn rättigheter och han blir fri att förhandla med vilket NHL-lag som helst, men han är tydlig med att hans fokus är här och nu. Och innan en eventuell flytt över Atlanten skulle bli aktuell hinner han oavsett med ett par veckor hemma i Ånge och några spontana fotbollsmatcher med kompisarna på Ånge IP. Kanske blir den lite luggslitna idrottsplatsen vid Sveriges mittpunkt den sista anhalten innan lilla Ånge har fått sin tredje NHL-spelare?